Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
oss, eller rättare sagdt i våra Tidningar, gå och gälla såsom
litterära helgon, eller ett slags s. k. orakler; och som, till
följd deraf, i den stora mängdens ögon, nästan tillvunnit sig
en viss slags andlig dyrkan. Och ej nog härmed! Jag hade
dessutom haft den oförskämdheten att äfven offentligen litet
kalfatra om sjelfva K a 1 e v a 1 a 3a) — detta deras guldöga,
sig nf en i det närmaste ostörd helsa, hände honom den olyckan —
efter det han, sjelfva nyårsaftonen år 1852, vid qviillsvardsbordet
för-plfigat sig vid ymnighetens horn, och dervid förtärt allt hvad det
gamla året iinnu hade att bjuda på — att ban (som härunder
troligtvis kommit att lit et förgå sig emot dieten, i det lians
matsmttltniugs-organer icke förmådde honorera så mycken välfägnadJ blef plötsligen,
om nyårsnatten, hastigt, och mycket häftigt, sjuk; hvarvid ban, efter
flere veckors utståndua lidanden, sorgligt ändade sitt korta — ej mindre
af dagens opinion än af medgång och lyckan — uppburna lif; utan
att vi derföre härtill behöfva skjuta skulden på Sibiriens tundror.
Slutligen heter det: lian har gått bort, och efter honom kännes en
tomhet, såsom hade nationen förlorat en del af sig sjelf (!!!) Ja väl! Man kunde
till och med säga ännu mera, t. ex.: „att sjelfva jordens klot, vid
sorgen öfver Castréns bortgång, vred sig ikring sin axel’." Och hvad
hade man väl sagt annat än sanning? Nar man, vid historiska frågor,
inblandar fantasi och poesi, är den ena bilden, i detta fall —
likaså god som den andra. Troligen är det på denna grund, som
allmänheten sedermera i Tidningarne äfven uppmanades af lians
vänner, att göra ett sammanskott — till uppresande af ett monument åt
hans minne. Lönnrot hade åtminstone deri försyntheten — att ban, inom
sig, länge hesiterade att (inom ett annat verk) ansöka en tjenst,
hvartill han visste att en annan gjort sig mera förtjent, och således var
närmare berättigad. Denna grannlageiihctskänsla ägde deremot icke
Castrén; som ansåg sig vara desto mera meriterad — ju mindre ban
var dertil qvalificerad. Väl skall mången kanske tillvita 111ig, såsom
ett fel, att här hafva orättvist, ocli för strängt, bedömt Castrén; och
malisen skall måhända tillägga: att det skett tor det ban framför mig
kommit i fråga vid besättandet af den finska Professionen. Men lika
ogrundad som den sednare uppgiften är — ty jag blef ju icke engång
i tillfälle att med honom få konipetera (se sid. 79, 82) — lika
ogrundad är äfven rlea förra; jag hade minsann icke då i bela 14—27 års tid
behöft spara härmed. Också har jag nu endast, och det blott till en
del, bedömt hans till Litteratursällskapet 1839 utlemnade korta
reseberättelse, utan att fästa mig vid lians många andra skrifter. Men
saken är den: att enär jag här föresatt mig att, såsom en
sanningens apostel, predika litet af denna lära — för en hvar, kunde
följaktligen icke heller Castrén — lika så litet som Lönnrot — undgå att
härvid äfven få sig en släng af slefven.
3") Kalevala har nu redan allt sedan 1835, och således i 30 år,
varit tillgänglig i allmänna Bokhandeln, och ännu har icke ens något
försök till ett kritiskt bedömande deraf varit synligt — icke ens af
det finska Litteratursällskapet; hvilket bevisar antingen en oförmåga
eller en negligencc, hvilket man här knappt hade väntat sig; men
deremot har jubilerandet och triumferandet deröfver, i det stället,
varit så mycket större och lifligare. Äfven det skriftliga anbud jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
