Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tankar inför Gustaf-Adolfsminnet. Av Teodor Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
LÄSNING FÖR SVENSKA FOLKET.
Många äro de människor, som sakna blick för den
verkliga storheten.
Den 6 nov. är en minnesdag. Man kan emellertid
fråga: är firandet av ’historiska minnesdagar överhu-
vudtaget berättigat? Det är kanske meningslöst
och t. o. m. iskadligt, såsom ju åtskilliga påstå.
Allt beror av i vad anda man högtidligt ihågkom-
mer de döda. Ett sätt är att vid braskande fester
vanära dem mod massivt skryt och oäkta hänförelse
och under punsch/patriotismens eggelse. Man tror
sig själv vara stor, för det man äger stora förfäder.
Man glömmer Tegnérs ord:
»Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin.»
Men det finns ett annat sätt och ett annat ursprung
för minnesfester: barn böra och vilja ej glömma sina
föräldrar; det ligger för den unge en bevarande makt
i det varma minnet av barndomishemmet; ett folk
glömmer lika litet sina förfäder. Dessa ha ej levat
för att glömmas. Glömska avskär bandet imellan
släktleden; minnet bevaräa: det.
Redan våra forntidsfäder förstodo glömskans fara.
I Völsungasagan heter det om germanfolkens sago-
hjälte Sigurd Fafneslbane: »G-rimhild bjöd mig en
bägare fylld med glömskans kalla kvalfulla dryck.»
Då glömde Sigurd sin Brynhild och blev Gudruns
make, och därmed blev alla dessa människors liv ett
sorgespel.
Starka band knyta de levande tillsammans med de
bortgångna: kärleken, tacksamheten för det mottagna
stora kulturarvet, plikten att bevara och föröka det,
omtanken om <pfödda ’släktens bästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
