Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
under form af personlig öf verty gelse eller visshet/4 Så måste
problemet te sig för den, som söker filosofiens utveckling på
linjen från Kant öfver Fichte. Hår år ett och ett otvetydigt
uttryck för den kritiska läran om det praktiska förnuftets
primat. Öfvertygelsen år intet åskådande, intet blott
föreställande, den är ett praktiskt afgörande. Därför såger Fichte:
44Ich soli mich uberzeugen.44 Dår ligger allt åfven teoretiskt
lifs innersta nerv. Utan viljan till öfvertygelse’, ingen sanning.
Denna öfvertygelse är aldrig en naturens skänk, därför
aldrig något, på hvilket människan kan slå sig till ro, utan
den framträder för människan såsom ett obetingadt kraf.
Här är icke fråga om blindt mottagna och envist fasthållna
öfvertygelser. Den öfvertygelse, det här gäller, måste veta
om sig själf och pröfva sig efter den eviga idéns mått.
Öfvertygelsen måste tåla, nej, fordra tankens klara ljus. Men
tanken, det är vetenskapen. Filosofien finner här ett
problem: huru fprhåller sig det vetenskapliga tänkandet till
öfvertygelsen?
Den af frågan väckta vetenskapliga själfbesinningen finner,
att vetenskapen inom sig icke äger eller kan äga grunden
till sin öfvertygelse. Naturvetenskapen drifver så småningom
allt väsende, all verklighet ut ur sina former. Den når sin
fulländning såsom ett system af konventionella fiktioner, hvilka
endast kunna äga relativ giltighet. Just därför lämnar
emellertid naturvetenskapen kunskapsbehofvet otillfredsställdt och
ger rum för en psykologisk betraktelse med subjektet som
objekt och med substansbegreppet som ledande kategori. Men
psykologien når icke öfver relativiteten, hvilket tydligast visar
sig i den med psykologiska hjälpmedel oöfvervinneliga
mångfalden af stridiga psykiska subjekt. På denna pluralism
strandar psykologien vid försöket att nå en enhetlig världsbild.
Historien lofvar mer. I de historiska sammanhangen mötas
vi af ett realt och öfver de enskilda psykiska subjekten höjdt
andelif. Men någon fast gräns för relativismen kan historien
dock ej uppvisa. Tvärtom ter sig den historiska världsbilden,
om man söker nöja sig med densamma, som en ständig växling,
i hvilken lifvets väsens- och meningslöshet bjärt framträder.
Gentemot de vetenskapliga bildernas och formernas rela-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
