Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
giösa tanken måste fram till en öfvervärld, ett evigt existent
personlighetsrike, inom hvilket religionens mål får ett
obe-tingadt säkert fäste. Med det riket står eller faller religionen.
Men om vetenskapen på så sätt leder fram till och öfver
i religion, hvad kan då sanning ha för betydelse? Hvad
betyder den för religionen och hvad betyder den för
vetenskapen? Problemet om huru evighetsriket kan bli föremål
för kunskap beröres här helt flyktigt af Norström. Han
hänvisar dels på distinktionen mellan väsen och företeelse,
sådan denna distinktion förekommer hos Plato, Leibniz, Kant
och Boström, dels på en sista vy öfver religionen, måttets.
Fullföljandet af dessa tankar ha vi att af Norström vänta.
Kärnan i det föreliggande arbetet är däremot en
djupsinnig undersökning af det vetenskapliga sanningsbegreppet
och dettas sammanhang med verklighets- och
frihetsbegrep-pen. Utrymmet tillåter tyvärr blott ett kort antydande af
grundtankarna.
Förutsättningen för en fruktbringande behandling af det
filosofiska sanningsproblemet är, att man hänför
sanningsbegreppet till ett område, där det har otvetydig mening.
Detta område är det teoretiska medvetandets område.
“Kriteriet på sanning skiljer förnimmelser men icke känslor och
viljeyttringar i motsatta grupper, skiljer de förra i sanna och
falska.“ Men i en sådan formulering är icke det väsentliga
sagdt. Tvärtom hotar här faran att alldeles förfela
Nor-ströms egentliga mening. Förnimmelserna äro materialet,
men först genom bearbetningen uppträder frågan om
sanning eller falskhet. I själfva verket måste det teoretiska lifvet
hänföras på det praktiska. Det är nämligen endast med
af-seende på våra omdömen, icke omedelbart på våra
förnimmelser, som sanningsbegreppet får någon mening. Men
omdömen äro handlingar, äro arbete, och sanning är ingenting
annat än den stämpel vi åsätta vårt arbetes produkter, när
vi finna dessa motsvara, hvad vi med dem åsyfta. Därför
heter det: “Ingen sanning är något, annat än för den, som
vill något. Veta har mening och betydelse blott i förhållande
till vilja. “ Därmed har sanningen fått sin rätta psykologiska
plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
