Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
derna filosofien. Efter en kort och skarp karakteristik af
Kant, sammanställd med sina tre stora efterföljare Fichte,
Schelling och Hegel, uppställer Norström frågan: “Huru bör
vår filosofiska samtid ställa sig till Kant?“ Och han svarar:
“Vi ha att lära af Kant, att filosofiens kärnproblem ligger
innelyckt i frågan om den objektiva sanningens natur och
väsen och att denna vetenskap själf utgör en universell
kun-skapsförklaring i förening med kunskapsbeskrifning, ut ifrån
hvilken undersökning om kunskapen sprides det enda ljus,
som från vetenskapen kan falla öfver hela verkligheten. Har
man fått det greppet om filosofiens uppgift, då är man också
på samma gång idealist i ordets enda möjliga vetenskapliga
betydelse. Men hvarje direkt och okritisk universallära om
verkligheten måste taga den som ett framför liggande
undersökningsobjekt, hvarmed man kommer in på naturvetenskapliga
frågeställningar, hvilka aldrig någonsin kunna tilllämpas på
verkligheten in toto et tanto utan alltid innebära specifikation.“
En epokgörande, en oändligt befriande kraft låg i Kants
principiella uppfattning af det filosofiska tänkandet, men i
utförandet stelnade kraften åter i förbindelsen med de
oupplösta, nedärfda tankeformationer, som Kant utan vidare
öf-vertog för att bygga sitt “ system “. Det viktiga, det enda
af-görande hos honom ligger därför icke i resultaten, utan i
arbetet, icke i svaren utan i frågorna.
Resultatens otillfredsställande art märktes ock snart nog
och hans närmaste efterföljare sträfva efter en ny- och
ombildning. Men den oförnekliga fortgången är hos dem så
förbunden med ensidighet och återgång på äldre dogmatiska
frågeställningar, att af Kants universella och kritiska
kun-skapslära snart nog ingenting förmärkes i epigonernas
konstruktiva, metafysiska system.
Ur den dogmatiska slummern väcktes man åter genom
ropet: Zuruck auf Kant! Otto Liebmanns maning följdes snart
med allt större ifver och framgång. Det gäller nu att göra
Kants filosofi till ett system — med en princip och en blick,
utan att förlora det ringaste af den kritiska hållningen.
Filosofi är och förblir kritisk kunskapslära, alltså värdelära.
Man återgår till Kant ej för att stanna, där han stannade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
