Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
säger Kant, att begreppet om ett nuomenon “d. v. s. ett ting,
som skall tänkas icke såsom ett sinnligt ting utan såsom ett
ting i sig (blott och bart genom det rena förståndet), alls icke
är motsägande, ty man kan dock icke om sinnligheten påstå,
att den är den enda möjliga åskådningsarten.“ Men å andra
sidan förklarar han uttryckligen, “att föreställningen om ett
föremål såsom ting överhuvud icke blott är otillräcklig, utan
att den utan sinnlig bestämning och oberoende av empirisk
betingelse är i sig själv motsägande (in sich selbst
widerstrei-tendy. Man måste alltså antingen abstrahera från varje
föremål — såsom i logiken — eller, om man antager ett föremål,
tänka det under den sinnliga åskådningens betingelser. Det
intelligibla skulle alltså fordra en särskild åskådning, som vi
icke ha, och är således i brist på en sådan särskild
åskådning för oss ingenting.
Då det alls icke är fråga om, huruvida den sinnliga
åskådningen är den enda möjliga, utan endast och allenast om,
huruvida begreppet om ett ting, som icke är objekt för vår
sinnliga åskådning, är tänkbart, så är det ofrånkomligt, att
begreppet nuomenon innebär motsägelse, naturligtvis icke
med hänsyn till de bestämningar den sinnliga åskådningen har,
utan med avseende på de predikat, som Kant tilldelat
kategorierna. Dessa förlora nämligen, där ingen tidsenhet
anträffas, all betydelse, ty “sie dienen gleichsam nur
Erschein-ungen zu buchstabiren, um sie als Erfahrung lesen zu können“.
Följaktligen kan nuomenon alls icke beteckna ett föremål,
“ett ting“, utan nuomenon är begreppet om en uppgift.
Tänkandet är, säger Kant, visserligen icke någon produkt av
sinnena och är icke inskränkt av dem, men det har därför ingen
“ren“ användning, emedan det för sig själv saknar objekt.
Man kan därför icke kalla nuomenon för ett objekt för en
osinnlig uppfattning, ty den bestämningen skulle betyda det
problematiska begreppet om ett föremål för en helt annan åskådning
och ett helt annat förstånd än vårt, som således självt är ett
problem. Begreppet om ett nuomenon är alltså icke begreppet om
ett objekt, utan den med inskränkningen av vår sinnlighet
oundvikligt sammanhängande uppgiften att finna, huruvida det skulle
finnas föremål helt fria från åskådningens betingelser.
10—211185. Skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
