Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
förklaring enligt naturlagar. All teori är således
generaliserande begreppsbildning och verklighetskunskap. Dess sanning
och objektiva giltighet ligga i att omdömena innehålla det
nödvändiga och allmängiltiga i erfarenheten eller det lika
och gemensamma hos de empiriska tingen. Omdömena rätta
sig efter betingelserna för verklighetens uppfattning såsom
natur. Men om kunskap betyder detta och ingenting annat,
så kan kunskapen givetvis aldrig sträcka sig till den
intelli-gibla värld, om vars existens Kant såsom moraliskt-religiös
människa var fast och obetingat förvissad. Det uppstår en
dualism mellan det teoretiska och det praktiska förnuftet.
Men dessa äro dock ej oberoende av varandra och de äro
ej koordinerade. Ytterst beror även det teoretiska förnuftet
av ett praktiskt intresse, bestämmes av ett ändamål, men icke
ett isolerat ändamål utan av en totalitet, ett ändamålens rike.
Därför postulerar förnuftet såsom praktiskt förnuft
erkännandet av ej blott det obetingades existens utan även
betingelserna för dess inverkan på verkligheten. I detta möter
oss Kants berömda lära om det praktiska förnuftets primat.
Den ofantliga betydelse denna lära har för kritisk filosofi
framträder dock endast klart, om den blir logiskt och
kunskapsteoretiskt fullt genomarbetad. Detta har icke kunnat göras
av Kant. Det praktiska förnuftets postulat äro satser, som
nödvändigt gälla ur praktisk synpunkt. De utvidga icke den
spekulativa kunskapen men giva dock det spekulativa
förnuftets idéer i allmänhet genom förhållandet till det
praktiska objektiv realitet och berättiga förnuftet att använda
begrepp, vars giltighet det eljest ej skulle tilltro sig att kräva.
Men på grund av den förut omnämnda kvarlevan av
plato-nism och naturalism i själva kunskapsbegreppet kan det icke
undvikas, att detta måste te sig som metafysik i dogmatisk
mening. Kant synes blott ha gått en omväg över moralen
för att komma dit.
Och dock är detta icke den innersta och verkligt kritiska
betydelsen av den nya läran. Det religiöst-moraliska i sin
rena självständighet är det, som söker ny filosofisk förklaring
och begrundning av egna adekvata kunskapsformer, icke en
gammal metafysik, som skall få nya stöd. Men de moral-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
