Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
stinktiva livet, ty individen är icke sitt eget mål. Utom
individen finnes samhället, människosläktets framtid, det
oändliga universum, där alla våra förhoppningar och all vår
fruktan försvinna som en droppe i havet.
Russell har många vackra ord att säga om religionen, den
nya religion, som han tänker sig skall kunna få makt över
moderna, frisinnade människors tankar och känslor. Det
religiösa liv vi måste söka skall visa sig icke blott vid
tillfälliga högtider, och det får icke vara uttryck för
vidskeplighet, ledsnad eller asketism. Det skall inspireras av en syn
om ett kommande mänskligt liv och skall vara lyckligt genom
skaparglädje och genom att leva i en stor fri värld av
initiativ och hopp.
Men varken psykologiskt eller sociologiskt synes mig Russell
ha sett vidare djupt och klart. Religionen är, säger han, ett
ord med många meningar och en lång historia. Säkerligen
är det så. Men vi vilja gärna ha klarhet och ordning i den
växlande mångfalden och en inblick i den långa historiens
sociologiska innebörd. Av Russell få vi, tror jag, allt för
liten hjälp i vår strävan.
När Russell skall så att säga söka religionens psykologiska
ort gör han en ny indelning av det mänskliga själslivets
krafter. De ha, säger han, tre källor, vilka ehuru i
verkligheten icke skarpt skilda från varandra dock kunna så
isär-hållas, att de förtjäna skillda namn. De tre källorna äro
instinkten, förståndet och anden och av dessa tre är det andens
liv, som ger upphov till religionen.
Instinktlivet innefattar allt, vad människan har gemensamt
med de lägre djuren, och är en källa till livskraft samt
förbinder individen med rasen. Men det höjer oss aldrig över
naturen och ger oss icke medel att beherrska naturens krafter,
varken hos oss själva eller i vår omgivning. Genom
instinktlivet äro vi i slaveri hos samma blinda och tanklösa impuls,
som framdriver trädens växt.
Förståndet eller tanken befriar oss ur detta slaveri. Men
tanken är blott kritisk. Den frigör och differentierar. Den
är i sig tom och negativ. Därför måste den söka fyllnad
och anslutning till andra livsyttringar. Skall människan höja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
