Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns onekligen här och där i dessa uppsatser
ett drag av den sorts pjåskighet, med små mystiska, i
botten rätt tunna satser om själen och livet, som gjort
den utmärkte diktaren, men släte och sentimentale
populär-filosofen Maurice Maeterlinck så älskad av ett sensibelt
publikum. Dock, frånsedd dylik smak för öm melodi på
psykologiskt dragspel är denna samling synnerligen läsvärd
och beaktansvärd och har ställen av utsökt finhet
Att beskylla en alltigenom så manlig tänkare
som Hans Larsson för pjåskighetochsentimentalitet
är onekligen originellt, men torde förklaras av
Levertins böjelse att rubricera mycket av det,
som går över hans egen andliga horisont, som
mystik; efter denna etikettering är saken klar,
ty »all mystik», heter det i essayn över
Huys-mans, »snuddar vid det puerila och löjliga».
Den egentliga kritiken riktar sig emellertid emot
»Poesiens logik», nämligen mot det kapitel, som
behandlar det poetiska ordvalet. Hans Larssons
framställning härav kan i största korthet återges
sålunda:
Det är ett faktum, att poesin röjer förkärlek
för vissa ord, obenägenhet mot andra. Varpå
beror nu detta? Varför ha orden stavkarl, gångare,
dväljas, ånghäst en mer poetisk anstrykning,
tiggare, häst, vistas, lokomotiv däremot en mera
prosaisk?
Man finner genast att t. ex. stavkarl och
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
