Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växelverkan mellan en stark intellektuell kultur och ett
oerhördt rikt poetiskt gemyt, som ger den Ekelundska
lyriken dess höga allvar och dess underbara glans af
skapelsemorgon.
Det finns i dessa Elegier dikter, som stråla af en
vore frestad säga öfversinnlig lifsfröjd och där finns andra,
kring hvilka det står ett lidelsens purpurskimmer, som
dittills varit främmande för Wilhelm Ekelunds lyrik.
Men det finns åter andra dikter, och dessa äro kanske
de talrikaste, där känslan af lifvets ve tagit så gripande
uttryck, att äfven den kallaste skepsis blir rakt ur
fattningen. Mer än de flesta har nog Wilhelm Ekelund
fått erfara sanningen af Goethes ord:
Alles geben die Götter, die Unendlichen,
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen,
Ganz.
Ingen har i svensk poesi så som han gifvit ett på
en gäng intensivt och melodiskt uttryck åt känslan af
tröstlös isolering och pinande hemlöshet; dessa
smärt-fyllda strofer skulle ofta verka den djupaste beklämning,
om de ej samtidigt ägde den stora konstens ovanskliga
skönhet. Denna mörka lifsstämning, som icke får
förväxlas med doktrinär pessimism och ännu mindre med
den banala grämelsen öfver motgångar, kastar en bred
slagskugga öfver vissa partier af Elegierna. Men hur
djupa skuggorna än må falla och hur isande tomheten
än må sluta sig kring hjärtat, helt öde blir världen
aldrig för den, som en gång stått öga mot öga med
skönhetens genius:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
