Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du åldrige herre i himmelens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se, dansen på dockornas karneval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden — och allting tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
I formellt hänseende är ju denna dikt, som av den
dygdiga »Ord och bild» betecknats som »fyndig och
verkligt kvick», ganska väl gjord. Dess innebord är,
som man ser, en sympatisk ironisering av världsalltet,
sådant detta ter sig enligt den av Rydberg fördömda
mekaniska världsåskådningen, vars riktighet herr Berg»
man ej synes betvivla, om han också ej torde vilja
svära på dess sanning. Nå, därom är ju ingenting att
säga, och att poeten låter ödet, den blinda nödvän»
digheten, symboliseras av en gammal gubbe, i vars
händer alla världens orsakstrådar löpa samman, är
förklarligt, om också icke originellt. En sådan boule»
vardskepsis är ju ganska vanlig och i Stockholm må»
hända för ögonblicket fashionabel. Vad som emeller»
tid vid denna diktning väcker ens undran, är mindre
författarens fantasi, utan fastmera hans viljekraft.
Att föreställa sig universum så banalt, så enkelt, så
primitivt som herr Bo Bergman gör det, och ändå
sätta sig ned och i rim och rytm besjunga solsidorna
och förlöjliga skuggsidorna, det kräver en viljekraft,
som vittnar om en sund och stark fysik. Måhända
är det därför, som hans pessimism förekommer så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
