Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstam, Fröding och Karlfeldt. Men i sina basta
saker röjer han dock bestämda ansatser till individua*
litet, exempelvis i dessa rader ur inledningsdikten
»Feber»:
Den växer, den stiger min febersyn
och allt svartare kolnar vesterglöden,
se, jag seglar ju högst vid himmelens bryn,
det är jag som skrattar ur molnen i skyn
och leker med världarnes öden;
det är jag, som i skälvande härskarbegär
har skapat mig släkten att leende plåga,
det är jag som den himlarnes herre är,
▼arom tiderna viska och fråga.
Se jag skapar mig folk med allt stoltare själ,
ty dess bättre, dess bättre de känna sin pina,
och jag kiknar av skratt åt en trotsig träl,
då piskorna sarga och vina;
jag slår dem med lögner om ont och gott
och lyss, hur ur sjuka sinnen det klagar,
och de tro att de lida för egna brott
mot rättvisa gudar och lagar;
så glödgar jag hastigt min bödelstång
och klämmer den till, så att köttet kolas,
och ropar: nu sjungom en samfalld sång
om sorg som skall bäras och tålas,
så skrattar jag åter och skådar dit ner
hur alla i marter sig vrida,
och plågar och skrattar och plågar än mer
i sekler, som långsamt skrida.
Denna religionsfilosofiska fantasimålning erinrar,
trots all sin naivitet, genom kraft och åskådlighet på
ett icke ofördelaktigt sätt om Gjellerups bekanta dikt
Bengt Lidforss: Litteraturkritik. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
