Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inbjuder »allt vackert och skönt som i solen ryster»
och sedan talar om den tid,
»då vi drucko ur lidelsens skål,
når själames blanka skrapade svål,
brann röd bak gnistrande miner.»
Det är naturligtvis, så snart det gäller konst, orätt
att ens närma ordet moral; ty om också all stor konst
verkar förädlande, så ha dock poesi och moral i och
för sig ingenting med varandra att göra. Den skarpa
kontrast, som existerar mellan överklassens strålande
lyx och underklassens mörka armod, kan mycket väl
tänkas frambringa poetiskt användbara ljuseffekter
och har för övrigt även gett motiv icke blott åt vår
tids demokratiska tendensdiktning utan också åt l’art«
pour l’art«poesin. Kring den gamle Jehovah, som in»
för nutidens moralbegrepp ter sig som en ganska
tvetydig natur, står det dock ett ovanligt poetiskt
skimmer, och djävulen själv, det ondas genius, är ju
en god poet av guds nåde. Men det onda, das böset
är en sak, det usla, das schlechte, en annan; och det
är komiskt att se, hur herr Wohlin, just när han
tror sig vara som mest bös, genomgående presterar
vad som är schlecht, schlecht und billig. Men i den
vägen kan författaren verkligen prestera det otroliga.
Läsaren må själv döma av t. ex. följande strofer ur
dikten * Hårdhet*:
Jag älskar det sinne som glimmar klart
som glasen i salarnes ljusa speglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
