Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
si dubitas abstine, och. att säga >mitt tvivel gör mig rädd att
skada». Därför finner man i Anatole France’s oroligt tvivlande
verk icke den jämrande ovisshet och fruktan för dagen i mor*
gon, som gör den i samhällsångest bävande nordiska litteraturen
så innerligt upprörande. Likgiltig, med all sin humanism, för
mänsklighetens öde, och motvillig mot dem, som naturen driver
att söka uppfylla detsamma, ställer sig Anatole France, säker på
sig själv, utanför tiden. An är han tänkaren, som från sitt elfen*
benstorn ser världen under sig och rymden fri över sitt huvud,
ej en gång larmet tränger upp till hans ro. Än samlar han, som
överlägsen privatman, omkring sig de stora småting, som göra
vardagen helig. Han blundar för skarornas behov, de äro icke
hans, och han kan intet göra för dem. — Ingenstädes blomma
orchidéerna så brokigt eller dofta chrysantémerna så underligt,
eller plaska så melodiskt konstrika vattenfall, lockande som i
Epikuros’ festgård, men därinne är det farligt att vila. Vid por«
ien borde till varning stå skrivet: cave canem.»
Håll nu mot denna sympatiska teckning av den
forne Anatole France upp följande, ur samma Lyon*
brev tagna ögonblicksbild från ett franskt folkmöte,
där den antireligiöse agitatorn Sebastian Faure upp*
träder:
>Jag säger: låtom oss för ett ögonblick antaga...» — en
hatfull åska böijar morla — »låtom oss, utan att påstå något,
blott antaga — ett ögonblick, och icke mera, att Gud finns»’
— han höjer sin kopparstarka röst, som skrider oryggligt fram
genom sorlet — »då säger jag: han är en förbrytare».
Nu är spänningen född, och allsmäktig över de tusendes
tankar bär talaren fram sina ord.
»Den förste vilde, som, ängslig över en naturens hotelse,
viskade: det är någon–––––där ingen var, han skapade fröet
till gudarne och Gud.»
Som en trollande fakir låter ett frö svälla och rämna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
