Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men stundar det stormtid och ofred
och uppbrott för folket en gång,
då följer hon blodröda fanor,
då sjunger hon stormarnas sång.
Då kastar hon lutan åt sidan
och griper en trumma och slår,
och trotsigt hon dundrar på trumman
när folket till stormningen går.
Dessa vers äro även i så måtto representativa, som
de kunna ge en föreställning om den fasta och ut#
trycksfulla formgivning, varav Leon Larsson är mäk#
tig. Hans motiv äro till stor del hämtade från det
sociala slagfaltet, men hans uttrycksmedel äro i stort
sett helt andra än de agitatoriska slagorden och röja
genom sin poetiska verkningsfullhet otvetydigt den
litterära talangen. Och om det också måste erkännas,
att författaren i ett par dikter driver en smula avguda#
dyrkan med sitt hat, — vilket dock liksom allt hat
är ett tveeggat svärd, som i längden värst sårar den
som bär på det — och även om han någon gång
hemfaller åt den revolutionära frasen, så finns det
dock i denna diktning så mycken ljus och själfull
livstro och så mycken nobel entusiasm för livets
goda makter, att även en kritisk läsare blir avväpnad.
Det ligger åtskillig naivitet, men ännu mera av ung#
domlig och sann idealism i en självbekännelse som
denna (Ungt blod):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
