Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alltså det obehärskade har blivit föredöme, barbariet har blivit
upphöjt till fälttecken.
Så låter det från Heidenstam, så från Levertin;
och märk väl, detta är under åren 1897—98, innan
Strindberg satt sin fot i Stockholm efter den långa
vistelsen i utlandet.
Herr Hallström går emellertid vidare och yttrar
följande minnesvärda ord:
Ingen har bestritt honom hans mycket ansenliga plats i vår
litteratur, ingen mer än han själv har brakt skam i närheten
därtill. Han är utan all fråga vår förste dramatiker, trots allt oför«
svarligt slarv, är det genom sin starka naturbegåvning. Han är
också vår omedelbaraste och friskaste prosastilist, som var man
vet och erkänner.
Alltså: ingen har bestritt Strindberg hans »ansen*
liga» plats i vår litteratur, ingen har förnekat, att han
är vår främste dramatiker. Låt oss då för ett ögon*
blick lyssna till vad hr Fredrik Böök har att säga om
Strindbergs författarskap i allmänhet. I en essay, som
behandlar Sverges modärna litteratur från åttiotalets
utgång till närvarande tid och som år 1908 publi*
cerats i tidskriften »Det nya Sverge», skriver hr Böök
angående Strindbergs produktion under perioden
1888—98 följande:
Strindberg har under en oerhört ymnig produktion med
den honom utmärkande känsligheten för utlandets strömningar
passerat ett intelligensaristokratiskt Nietzschepåverkat stadium
för att till slut hamna i en slags teosofiskt-religiös föreställnings*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
