Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 JUNGFRUN PA GLASBERGET
vid sadelknappen och: alltsammans var av koppar, som
lyste som guld. »Nej, hör nu», tänkte pojken, »är det du
som äter upp vårt gräs, det ska vi allt bli två om.»
Och så tog han upp elddonet, som han tagit med sig,
och det kastade han över hästens rygg. Då kunde hästen
inte röra sig ur fläcken, utan blev så tam, att pojken
kunde behandla honom hur han ville. Han satte sig i
sadeln och förde hästen till ett gömställe, som ingen
kände till, och där fick han stå. När han kom hem
skrattade bröderna åt honom och frågade spefullt hur
det gått.
»Du stannade väl inte lång stund i ladan, kan jag
tro, om du ens kom så långt som till ängen», hånade
den ene.
»Jag låg i ladan till dess solen gick upp, men jag
varken hörde eller såg något märkvärdigt», påstod Aske-
pilten. .
»Vi ska allt titta efter hur du vaktat ängen», sa
bröderna och gick dit bort. När de kommo fram fingo
de se gräset lika vackert som dagen förut.
Nästa midsommarnatt tordes ingen av de båda äldsta
bröderna ligga i ladan, men Askepilten vågade han. Och
det gick på samma sätt som året förut, med den skill-
naden, att hästen som stod och betade utanför ladan
om morgonen hade sadel och betsel och rustning av
silver i stället för av koppar. Askepilten red bort till
samma plats där han gömt den första hästen, och där
gömde han nu också den andra. När han kom hem, sa
bröderna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
