Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 DET BLA BANDET
Jo, det fick han lov, och när han kom upp på höjden
såg han att det lyste ur en stuga inte långt därifrån.
Pojken sprang ner till gumman och sa:
»Kom, mor, så skynda vi oss. Jag ser att det lyser så
vänligt från en stuga inte långt härifrån.»
Gumman steg upp och tog sin påse, för hon ville
gärna se stugan som det lyste ur. Men när de gått ett
stycke sa hon att det måtte vara trolltyg med den där
stugan, för hon kände väl till hela Björnskogen och hon
kom nu väl ihåg att det inte fanns någon boning förrän
på andra sidan åsen under berget. Men när de gått en
stund stodo de framför en stor rödmålad stuga.
»Här våga vi inte gå in», sa gumman, »för här bor
alldeles säkert bergstrollet.» |
»Jo, visst ska vi gå in», sa pojken och steg på, följd
av gumman. Men så snart hon kom innanför dörren så
dånade hon, för hon fick se en stor och bred karl sitta
på en bänk.
»God afton, morfar», hälsade pojken.
»Nu har jag suttit här i trehundra år, men ännu har
ingen kommit som kallat mig för morfar», sa mannen på
bänken. Pojken satte sig bredvid honom och började
språka som med en god vän och kamrat.
»Men hur gick det med mor din?» frågade mannen
när de pratat en stund. »Jag tror sannerligen att hon
dånade. Det är bäst du ser till henne», sa han.
Pojken. tog tag i gumman och släpade fram henne
över golvet, och då kvicknade hon till. Hon kröp längst
in i spiselvrån och hon var så rädd att hon knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
