Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 HERRE-PER
hade han aldrig sett maken till, sa han. Han sporde då
vallgossen vem de röda och blacka och svarta hästarna
tillhörde.
»Det är Herre-Pers», sa gossen.
Då de nu hade rest ett gott stycke till kommo de
till ett slott. Först var där en port av mässing, så en av
silver och så en av guld. Själva slottet var av silver och
så blankt, att det stack i ögonen, ty solen sken på det
just som de kommo fram. Där gingo de in, och där skulle
Per säga att han bodde, sa katten. Inuti var slottet ännu
präktigare än utanpå. Allting var av rent guld, både
stolar och bord och bänkar. Då kungen hade gått om-
kring och besett allt, stort och smått, skämdes han
mycket.
»Ja, Herre-Per har det finare än jag, det är inte värt
att neka till det», sa han, och så ville han resa igen.
Men Per bad honom dröja och spisa kväll med sig, och
det gjorde kungen, men sur och gramse var han hela
tiden. Medan de sutto till bords kom trollet som ägde
slottet och bultade på porten.
»Vem är det som äter min mat och dricker mitt
mjöd som svin här inne?» ropade trollet.
Så snart katten hörde honom sprang han ut till porten.
»Vänta litet, så skall jag tala om för dig hur bonden
bär sig åt med vinterrågen», sa katten. »Först plöjer
bonden sin åker», sa han, »så gödslar han, och så plöjer
han igen.»
I detsamma gick solen upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
