Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 PEIK
»Kan du inte försöka lura mig då?» frågade kungen.
»Nej, det går nog inte, för jag har glömt mina grejor
därhemma», sa Peik.
»Kan du inte gå efter dom då?» sa kungen. »Det vore
roligt att se, ifall du verkligen är en sådan mästare i att
lura folk, som dom säger», sa han.
»Jag orkar inte gå», sa Peik.
»Då ska jag låna dig både häst och sadel», sa kungen.
»Jag orkar inte rida heller», sa Peik.
»Vi ska lyfta upp dig på hästen så kan du väl alltid
hänga med», tyckte kungen.
> Peik han kliade sig i håret och rev sig bakom örat
och såg grubblande ut, men till sist lät han dem lyfta
sig upp på hästryggen. Där satt han och slängde hit och
dit så länge kungen kunde se honom, och kungen han
skrattade så tårarna trillade, för maken till ryttare hade
han aldrig skådat. Men så fort Peik kommit in i skogen
ur synhåll för kungen, så satte han sig till rätta i sadeln
och red som om han stulit både häst och mundering,
och så fort han kom fram till närmaste by sålde han
hästen och sadeln med.
Kungen gick hemma hos sig och väntade på att Peik
snart skulle komma dinglande tillbaka på hästryggen,
efter att ha hämtat sina grejor, och han skrattade gott åt
minnet av pojken som satt som en hösäck i sadeln och
slängde hit och dit, som om han inte kunnat besluta sig
för åt vilket håll han skulle ramla av. Men tiden gick
och Peik kom inte tillbaka, och till sist begrep kungen,
att han blivit lurad både på häst och sadel av pojkby-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
