Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 PEIK
»Var är Peik?» skrek kungen när han kom klivandes
med buller och bång genom stugdörren.
»Han har rest sin väg», sa pojken som satt där klädd i
systerns kläder.
»Jaså», sa kungen, »hade han nu varit hemma så hade
jag dräpt honom, för en sådan rackare och kanalje be-
höver inte få leva», sa han.
»Ja, se han hörde att kungen tänkte komma hit, och
då gav han sig i väg, för han förstod nog att majestätet
var ont för alla narrstrecken han gjort», sa systern som
var brodern. »Och mig, stackars flicka, lät han sitta här
ensam, utan både mat och dryck», sa hon.
»Följ med mig till kungsgården», sa kungen, »det är
inte lönt att du sitter här och svälter för hans skulb,
sa han.
Det ville hon gärna förstås, och i kungsgården fick
hon lära allt möjligt fint, och hon blev behandlad som
om hon varit kungens egen dotter. Kungen saknade inte
sin äldsta dotter längre, ty Peik han sydde och spann
och vävde och lekte med de mindre systrarna, så man
kunde rakt bli varm om hjärtat att titta på.
Efter en tid kom det en friare till gården. Kungen sa
att han hade tre döttrar och prinsen skulle själv få välja
vilken av dem han ville ha. Han skulle få gå upp i väv-
kammaren och prata med töserna och bekanta sig med
dem, alt börja med, sa kungen. Prinsen blev kär i Peik
och kastade en fin silkesklänning rakt i armarna på
henne, som var en pojke. Sedan började man brygga
och baka till bröllopet, och för varje dag som gick kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
