Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ladugårdar och Logar - Om Ladugårdar i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D är en ladugård med de alltid rumbesparande
tvärra-derna. Här sönderfaller byggnaden i 13 lika delar eller
djurplatser på bredden, och 3 sådana delar, eller 12 fot, bilda
ett foderberedningsrum, som innehåller 1080 qv.fot med
ge-nomkörsel vid ena sidan. Här är 6 kreatursrader med tre
utsläppningsdörrar, 2:ne dubbla och 2:ne enkla krubbrader,
19 tvärbjelkar, 4 rader bärbjelkar och 17 takstolar, allt inom
en omgifningslinie af endast 288 fot och för 60 kor, under
det A för samma antal kreatur har en omgifningssiffra at 382
fot. Uppställning och breddmått visa således här en skilnad
i omgifningen af 94 fot, hvilket med 14 fots höga väggar och
med tre timmerhvarf på 2 fots höjd gör en besparing at ej
mindre än 1974 fot timmer. Dessutom gör den ökade
bredden en vinst på bjelklag och sparrar af 419 fot, samt minst
561 qv.fot taktäckningsyta, och detta oaktadt
foderbered-ningsrummet å denna plan (D) är 1080 qv.tot, da det a A är
blott 660 qv.fot eller 420 qv.fot mindre. Dessutom fordrar
A minst 12 pelare för att uppbära de långa väggarne, under
det att D ej behöfver mer än 8. På den breda byggnaden,
som gifver mera värme, beqvämare utfodring etc., behöfves
också mindre antal sträfvor, och en betydligt mindre stenfot.
E är en tvärradsladugård, som sönderfaller i
femtedelar på bredden med 3:ne djurplatsers bredd eller 12 fot i
hvarje femtedel, deraf en femtedel bildar fodergången vid
ena sidan. Byggnaden är i öfrigt anordnad alldeles som D,
men visar i ännu högre grad hur man kan eröfra arbete,
tid och rum genom att bygga ändå bredare, ty genom tillägg
af blott 8 fot inrymmer man här 72 kor i stället för 60.
Isynnerhet uti större ladugårdar är det ingen småsak
att ordna utfodringen och att framföra den massa af
foderämnen, som dagligen förtäres och måste förtäras om
ladu-gårdsskötseln skall uppfylla sitt ändamål att hastigt utbilda
boskapen, lemna en rik mjölkafkastning och en kraftig
gödsel. Det kan naturligtvis icke här vara fråga om att endast
framföda kreaturen efter det gamla svältsystemet, som
beklagligen ännu är i bruk på mången bondgård, der man
fortfarande räknar ”huru många kreatur man föder och huru
många tunnor man sår”: ett räknesätt, som ensamt
uppenbarar hela vidden af ett jordbruks förfall; utan det börjar
nu mera allmänt heta ”livad afkastar tunnlandet, hvad gifver
kon”? Man börjar äfven inse, att man måste så blanda,
om-vexla och bereda foderämnena, att djuren förmås att deraf
i lagom stora delar intaga så mycket som möjligt, samt att
först af öfverskottet — sedan kreaturet förtärt hvad som
fordras till djurlifvets underhåll — bildas mjölk, fett och en
kraftig afföda. Häraf följer hur tanklöst det är, att spara
på fodringen. Fähusets fodergångar och krubbor, böra vara
så inrättade, att de lämpa sig för olika foderämnen och,
utom en lätt rengöring och en lätt fodertransport, äfven egna
sig för skötseln af de olika slag af nötkreatur, som böra
underhållas. Fördelaktigast är, att hafva foderbord med
dubbla krubbrader, som tillåta utfodring åt 2:ne sidor på en
gång, samt om raderna äro långa, att till transporter
använda s. k. fodervagnar (spårhjulsvagnar), som rulla på
borden eller heldre på ribbor, fastade vid bjelkarne eller
stolparne, då man ifrån den öppna bakstammen, med en
räfsa kan, allt som vagnen framskjuter, neddraga fodret och
utdela det i bestämda ”gifvor” af torrfoder på bordet, eller
af sörp och rotfrukter på ömse sidor i krubborna. I mindre
fähus kan man använda en skottkärra och skoffel eller små
sörpbaljor och för torrfoder vissa famnmått. Fodergångar
och krubbor uppfylla ej sitt ändamål, om kreaturen kunna
draga fodret under sig, eller om skötaren kan gifva allt för
mycket åt gången. Vatten bör tinnas i alla ladugårdar, och
om springvatten (pressvatten) ej kan fås, pumpar man in
sådant i en Isehållare, helst belägen på höskullen eller vid
ändan af krubbraderna eller i foderrummet, hvarifrån det
ledes i rör till sörpkaret och krubborna, så att djuren få
dricka när de behaga, och vid halka och yrväder ej behöfva
utsläppas. Från att hatva brunn under ladugårdsgolfvet för
djurens vattning, anse vi oss böra afråda, emedan urin och
gödselvatten lätt nedtränga deri och göra vattnet
skadligt. Det kylslagna vattnet verkar fördelaktigt på
mjölknin-gen, och vi fästa oss så mycket vid vattningen vid krubban,
att, der inpumpning är omöjlig, vi dock anse det vara fördel
att köra in vatten i tunna, och att i mycket små fähus bära
in det, åtminstone till korna. Yi föreskrifva derföre icke
att korna aldrig skola utsläppas; tvärtom bör hvarje
ladugård vara omgifven af en rymlig gård, hvarest djuren
åtminstone två ä tre gånger i veckan kunna njuta af friare rörelse.
Krubborna böra således vara inrättade äfven för vattning,
antingen i ett bäcken eller i en särskilt ränna eller
gemensamt med våtfodret i en och samma krubba. Att göra detta
beqvämt är ej möjligt, utan att borttaga alla skilnader i
krubborna kreaturen emellan. För att få tätt och hindra
syran att röta upp både krubbor och bord är bäst, att till
krubbor begagna urhålkade trädstammar sorgfälligt
oljemå-lade, hvilket är det helsosammaste, eller ock att göra
allt-samman af sten eller zink. För att hindra dr^.j genom
vattenrännors inledande genom en yttervägg nära kreaturen,
gör man blott en försänkning af bottnen, så att något litet
vatten kan qvarstanna. Se närstående figur.
En vigtig
omständighet är, att
utfodrings-inrättningarn e blifva
enkla och hållbara.
Af-ven de bästa
anordningar i den vägen duga
ej, så snart de äro
invecklade, åtminstone
icke i stora ladugårdar.
För olika, beqväma inrättningar af krubbor, foderbord,
fodervagnar och kalfkettar hänvisa vi till detalj-taflan 4.
All gödsel bör företrädesvis ligga under tak, skyddad
för regn och snö, då den blir betydligt mustigare.
Tillvaratagandet af den flytande spillningen eller gödselvattnet är,
ehuru förbisedt på de flesta bondgårdar, en ganska vigtig
omständighet, som aldrig nog kan uppmärksammas, i det
’den lemnar ett tillskott af mer än en tredjedel till det alltid
väl knappa gödselförrådet. Vi hoppas också, att den dag
ej är aflägsen, då ingen låter denna flytande guldgrufva
sina bort; åtminstone bör man komma derhän, att den ej
användes till skada, genom att qvarhållas under fähusgolfven
eller på gårdarne, hvarest den förpestar luften och ökar
orenligheten ända ned till brunnsvattnet. Men vissa
sanningar, hvarom man dagligen påminnes, hafva dock svårt att
vinna gehör, och en sådan är visan om den flytande
spill-ningens tillgodogörande. Sammaledes är det äfven med
af-seende å fördelen af dikning. Man har i hundrade år insett,
att ingenting lönar sig bättre, än att afleda åkervattnet och
ändå — hur långt har mången bonde kommit dermed? Han
bortskaffar ofta nog ej dagvattnet, ännu mindre bottensyran.
Han håller på bottensyran i ladugårdarne och *pä åkrarne,
och förbiser, att beggedera förorsaka ett af de största
tomrummen på sädesfälten och i kassan.
Ben flytande spillningen tillvaratages derigenom, att
man uppsamlar och genast afför densamma i de 12 tum
breda gödselrännorna, livilka luta emot ändarne eller midten
af kreatursraderna; eller också genom att medelst hål
ned-släppa urinen uti underjordiska rännor af kärnfur eller sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
