Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ladugårdar och Logar - Om Logar i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
k<an röra sig ledigt, helst denne, utom vandringen, är det
enda rum i hela logbyggnaden, som vid rik skörd
be-liöfver hållas öppet. 1 större logbyggnader, hvarest man
tröskar med vatten eller ångkraft, är tröskplatsens rymlighet
i synnerhet nödvändig, derföre att man då kan använda
trösk-rummet älven till kackelseskärning, benstampning o. s. v.
I mycket stora logar blir det fördelaktigt att hafva
sam-manbindningsgången, som förenar tröskrummet med
tvärge-nomkörningarne, lagd i midten af logbyggnaden, i stället för
vid sidan, då man äfven får aflassning åt. 2:ne håll längs
byggnaden, och vinner mera luftighet och kortare både
in-bergnings- och aftröskningsradier. I denna midtelgång
anlägger man då en liten jernväg, som sammanknyter
byggnadens alla hufvuddelar, och på hvilken man rullar fram det
på hjul ställda tröskverket, för att låta det arbeta på
närmare eller fjer mare håll ifrån det fasta remhjulet,« som
ut-vexlas från lokomobilen. Detta hjul .uppsättes i midten af
byggnaden, så .högt upp i taket, att det ej blir vådligt eller
till hinder vid inbergningen. Jernvägen gör tillika tjenst för
transportvagnar med säd och halm till och ifrån tröskverket,
och förenar logbyggnaden med det sammanbyggda fähuset.
På stora logbyggnader kan det vara en fördel, att hafva
uppkörsbryggor på gaflarne och en körbana på bjelklaget
längs logens midt, från hvilken man urstjelper sädeslassen till
höger och venster i ladorna. På alla logbyggnader bör man,
då ladorna äro någorlunda djupa, äfven hafva
inkastnings-gluggar på ytterväggarne, under det man å mycket små
logbyggnader får åtnöja sig med dessa ensamt. Man anbringar
dem då helst vid sjelfva log- eller tröskrummet, hvilket bör
anordnas så, att ett litet flyttbart tröskverk, som går med
2:ne par dragare kan uppställas utanför och begagna
rem-hjul. Äfven torparens vanliga logbyggnad lämpar sig härtill
mycket väl, blott man gör en liten gång längs byggnaden
vid ena ändan af logen. Denna gång förtsättes vid
sammanbyggnaden in i fähuset och begagnas vid halmtransport, samt
såsom föreningsgång.
Men det är icke nog att hvarje tum af logbyggnaden
är beräknad för den beqvämaste inbergningen, tröskningen
och sammanbindningen med fähuset. Till en logbyggnad
med tvärgenomkörningar fordras också ovilkorligen en viss
bredd, om alla de fördelar, som dermed åsyftas, skola
fullkomligt vinnas. Logbyggnaden bör äfven vara så anordnad,
att åt den inbergade grödan kan beredas den största möjliga
friskhet, hvaraf följer att luftdraget i en loge aldrig blir för
starkt. Det är ej tillräckligt att låta en stark luftström
inkomma genom de midt emot hvarandra ställde portarne och
inkastningsgluggarne midt för ladrummen, utan man förser
äfven dessa med ständigt öppna, 4 ä’5 fot höga och 0,5 ä 1
fots breda lufthål, som helst sättas 2 och 2 tillsamman, så att.
de emotsvaras inuti af stolpraderna, utmed hvilka man under
regniga år kan lemna ett, litet rum emellan sädesmassorna.
Sådane lufthål utskäras rundt omkring i logbyggnadens alla
omgifningsväggar, likaledes ofvan bjelklaget på gaflarne, både
högt upp vid takspetsen och på sidorna; dessutom anbringas
en stor enkel eller dubbel lucka eller tredubbel gallerglugg på
gafvelröstets midt med 2 fot, breda öppningar, igenom hvilka
kan insläppas en väldig luftström utefter byggnadens hela
längd. Med tillhjelp af portar, gluggar och lufthål — hvilka
vintertiden, för snöyrans skull, kunna tillstängas med
skjutluckor — beredes härigenom en sådan luftighet åt logen, att
den kan göra tjenst som väderria, i hvilken man under den
regnigaste bergningstiden kan på skid upplägga och torka
en del af säden, åtminstone så mycket, att man kan rädda
utsädeskornet. Om logb; ggnaden uppföres af resvirke och
bräder kostar en inkörsport och en lucka, med undantag af
gångjernen, nästan icke mer än brädväggen, och på stenhus
mindre än emotsvarande tegelmur. De i brädfodringen
ut-skurne lufthålen kosta ingenting, men pryda alltid något
genom att afbryta enformigheten i den långa släta laduväggen,
helst om man förser dessa hål med ljusmålade föder och
galler, hvilka på trähus kunna vara gjorda af enkla träribbor.
Kommer härtill å gaflarne dubbla och större tredubbla
gallergluggar samt ett tredubbelt fönster midt för tröskverket, hvilka
alla ljus- och dragöppningar man äfven inpassar midt, emellan
stolpraderna, så utgöra de en stor prydnad. Här, liksom
ofta, hafva vi för ögonen ett af de fall, då man med ingen
eller ringa kostnad kan förena det nyttiga och vackra.
Äfven stenfoten bör vara väl försedd med lufthål,
isynnerhet om man begagnar trägolf. I ladorna kan golfvet, om
byggnadsplatsen är torr, bestå af tillstampad lera.
Inncr-stolparnc böra företrädesvis ställas på grundfasta gråstenar
med inborrade dubbar, och hela byggnaden borde för
luftighetens skull byggas på stenpelare. På tröskplatsen — den
må vara hur stor som helst — undviker man alla stolpar
och begagnar i stället spännstolar för att, uppbära taket,
likaså öfver tröskverksvandringen, hvilket utrymme alltid
lämpar sig väl till sädeslada. Vid logbyggnadens ändar
kunna redskapshusen anläggas, då vindsrummet begagnas till
sädeslada eller till spanmålsbod. A mycket breda logar
kunna sådana spanmålsbodar bcqvämt anbringas äfven på
tak-stolarnes hanbjelkar med luckor på yttertaket.
Under det fähuset fördelaktigast låter ^indela sig efter
djurplatserna, så indelas logbyggnaden efter körgångarne.
Bestämmer man sin tvärgenomkörning efter 10, 12 å 14 fots
bredd, så tager man det dubbla eller tredubbla måttet till
ladrummen, och beräknar härefter och efter vandringsrummet
byggnadens längd; föreningsgångens bredd låter man
bestämma sig efter ,[ eller .j af byggnadens bredd. Naturligtvis
låter man det hela föreskrifvas af egendomens behof. Efter
måttet för tvär- och längdgångar fördelas afståndet emellan
stolpraderna, likaså emellan bjelkarne och takstolarne. Ar
virket klent och taktäckningsämnet tungt, sätter man mindre
stolpar eller småsträfvar upptill på hufvudstolparne, men åt. allt
söker man gifva lika indelning och motsvarighet, så att
byggnaden kan sträfvas och takstöden komma att stå midt öfver
undervåningens stolpar. Med ett sådant sammanhang får man
också för intet en prydnad äfven uti stolpraderna, och
bjelklaget, takstolarne, läktena och sparrändarne låta alltid ordna
’ sig efter ett, lika afstånd. Tryckningen blir härigenom också
jemt fördelad, och med väl beräknadt afstånd äfven virkets
bärighet den största. Efter en sådan indelning blir utförandet
slutligen mycket enkelt — ordning gifver alltid reda och lättnad
— men för att få ett fulländadt helt måste man redan vid
planritningens uppgörande tänka på takstolarnes plats, någonting
som landtbyggmästare nästan alltid försumma. Logbyggnaden
bör slutligen ligga högt, öppet och torrt och, för starkare
luftdrags skull, med långsidorna i öster och vester[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
