Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Byggnadsämnen - Trä. Byggnadsvirkets fällning och torkning - Naturliga stenar - Konstgjorda stenarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
götland finnas små stugor af ek, hvilka bibehållit sig mycket
längre. Timret i dessa — som vuxit på den nu så ödsliga
heden, hvilken gifver ett varnande exempel på, huru ett
landskap förstöres om det sköflas på skog — är så groft, att
stugor finnas, byggde af endast 4 hvarf. — Liggande timmer
sätter sig dock alltid och kastar sig gerna i stora väggar,
som sakna stöd af mellanväggar. Man kan derföre äfven
resa timret och tappa det upp och nedtill uti ett par fasta
fot- och takband samt drifva det tillsammans ifrån sidan.
Trähus af skift, eller upprätt stående stolpar med ifyldt
liggande timmer är en besparande anordning, isynnerhet
vid ombyggnad af gamla trähus, emedan äfven den
kortaste timmerända kan användas. Väl ihopkomne och
under-hållne kunna skifteshusen blifva lika så vackra, varma och
varaktiga, som de med knutar upptimrade.
I stället för heltjockt timmer till fyllning begagnas
äfven klufvet, likaså plank eller tjocka bräder, ja, till och med
väl klufven skid, om man ej afser att få varmt.
Resvirke med påspikad brädbeklädnad är ett mycket
användbart byggnadssätt på landet för logar och lador,
vedbodar och redskapshus. Det är billigt och lätt och kan, med
goda och utspringande tak samt i öfrigt omsorgsfullt arbete,
blifva både varaktigt och vackert. Äfven brukar man å ömse
sidor om resvirket »spika bräder samt fylla mellanrummen
med mossa eller sågspån.
Trähus med upprätt stående dubbelspåntade fyrtumsplank
emellan fasta fot- och takband med bjelkar och takstolar af
på kant stående plank äro virkesbesparande, lätta att flytta
och kunna blifva ganska varma, om de invändigt förses med
förhydningspapp och tjärad yllepapp emellan ytterväggen
och den liggande brädbeklädnaden.
För att skydda trähusen begagnas en mängd olika slags
brädfodringar, äfven påspikade fjell af klufven eller hyllad spån.
Naturliga stenarter.
Bland dessa har, som redan nänindt är, graniten eller
den s. k. gråstenen, sandstenen och kalkstenen hos oss det
största användandet som byggnadsämnen.
Då gråstenen, som är den stenart, hvilken bäst emotstår
vårt hårda klimat, med undantag af några’fä slättland finnes
i Sverges alla provinser till sådan myckenhet, att landtmannen
ej sällan nedlägger dryga kostnader tor att derifrån befria
sina åkerfält och vägar, så är det tanklöst nog, att, sedan
skogarne så betydligt glesnat, man ej mera allmänt tillgriper
ett byggnadsämne, som dock är tjenligt till alla slags uthus,
och hvars begagnande icke sällan städar upp sjelfva
tomtplatsen. Gråstenen är derjemte den hårdaste af alla de
vanligare stenarterna och trotsar inflytandet af tiden i
hundradetals år. Men denna stenart har fördomen emot sig såsom
alltför mycket svårhandterlig, fuktig och kall, hvarföre bonden
hellre hugger ned sin sista skog och kör gråstenen afsides
i högar, än han upplägger den i byggnadsmuren. Vore ej
fördomen svårare att bryta, än sten, skulle man lätt nog
kunna öfvertyga de klentrogne om gråstenens värde, och att
det vore bättre, att sälja timret samt bygga sig ett
oförgängligt hus; ty hvarken stenkörningen eller murningen medför
så svåra kostnader och besvär, som ovanan vet att
framställa. Till och med sämre gråsten, tuktad med en
sten-måkare eller sättstamp, tager sig väl ut i byggnader, som
visserligen fukta mycket de tvenne första åren innan de
tjocka murarne hunnit genomtorka, men sedan erbjuda
tillräcklig fuktfrihet för att fånaden skall väl trifvas uti dessa
dragfria och lugna bostäder med sin jemna luft. Kylan i
gråstenshus beror liksom i andra till största delen på
murens täthet och på kreatursantalet. Till gråstensbyggnad
fordras äfven en torr byggnadsplats, omsorgsfull murning,
mycket ljus och dragöppningar samt frånvaron af all lera i
murbruket. Begagnar man lera ådrager man sig fuktighet
och ett sådant tillhåll af råttor, att dessa, åtminstone å
logarna, innan kort sönderskära halmtaken. Gråstenen kan
visserligen begagnas ensam, men lättast i förening med
hård-brändt tegel såsom omfattningar och hörn.
Naturlig sandsten samt kalksten är särdeles lätt att gifva
hvad form som helst, och äro i de orter, der de finnas,
vanligen äfven billiga. Den förra förekommer af flera olika slag,
bland hvilka egentligen den hårdaste eller s. k.
kiselsandstenen, som till färgen är hvit eller gulgrå, kan med fördel
användas till byggnader. De öfriga sandstensarterna äro
mjukare och porösare, insupa lättare vatten, som sedan fryser
och sönderspränger stenen. Den hårda sandstenen kan
användas till alla slags murverk, till planstenar samt
trapp-och sockelsten m. m. och vittrar aldrig.
Kalkstenen visar sig i naturen likasom sandstenen i flera
olika arter och färger aflagrad i mer eller mindre tjocka och
regelbundna skifvor. Dess användbarhet såsom
byggnadsämne är ungefär densamma, som sandstenens. Dessutom
erbjuder den, som bekant är, råämnet till murbrukets
vig-tigaste beståndsdel.
Sand- och kalkstenshus prydda med tegel och fogstrukna
kunna, om de få behålla sin naturliga färg, blifva verkliga
praktbyggnader, men fukta mer än gråstenen och mest af
alla slags hus, samt behöfva derföre framför andra ett
isoleringslager (afsondringslager), som skiljer sjelfva murväggen
ifrån den egentliga grundmuren.
Konstgjorda stenar.
Utom de nu anförda, naturliga byggnadsämnena,
användas härtill, som nämndt är, äfven åtskilliga andra ämnen,
bland hvilka vi i främsta rummet sätta teglet, som också näst
träet är det allmännaste material till väggar för boningshus
såväl å landet som i stad.
Byggnader af tegelsten äro de helsosammaste af alla
slags stenhus och de, som med jemförelsevis minsta kostnad
kunna visa sig i den mest omvexlande utstyrsel. Teglets
lätthandterlighet och varaktighet gifver det också nästan
alltid ett värde, som förmår bära sin byggnadskostnad,
isynnerhet om man kan undvika en alltför långväga transport.
De flesta landtmän kunna dock bränna sitt tegel sjelfva,
hvilket till och med låter sig göra på öppna fältet,
åtminstone uti dessa små öppna ugnar, som kosta en
obetydlighet, samt torka råstenen på logarne. Intet större
byggnadsföretag borde planläggas, utan att man gjort sig full reda
för skillnaden emellan det köpta teglet och det
sjelftillver-kade, hvarvid man icke bör glömma, att till bränningen
använda de rika mosslager (bränntorfslager), som finnas i alla
provinser, hvarvid dock ugnarne böra vara försedda med rost.
Mycken besparing af lera och lättnad vid torkningen,
bränningen, transporten och uppläggningen skulle vinnas, om
man kom sig för att använda ihåligt tegel eller mura med
mellanrum. Ihåliga murar torka fortare, äro lättare,
fuktfriare, varmare och göra rummen mindre utsatta för luftens
omvexlingar samt minska åtgången af bränsle och ler. Ihåliga
murar tåla dock något mindre belastning, än de täta.
Det är tillräckligt bekant, att teglets beståndsdelar utgöras
utaf lera och sand. Leran bör, för att vara tjenlig till
tegeltillverkningen, vara formbar, fri från inblandning af organiska
ämnen, samt föga kalkblandad och utan benägenhet att flyta
sönder i vatten eller spricka sönder vid torkning i luften.
Sanden bör vara skarpkantig och fin, framför allt utan
inblandning af större stenar, hvilka skulle åstadkomma sprickor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
