Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Timmermansarbete - Väggar (timmerväggar) - Vattenlister - Bjelkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af otätheter i yttertaket, utan samma olägenheter kunna
äf-ven framkallas genom felaktig betäckning af byggnadens små
afsatser och språng. Redan på den lilla hylla, som
uppkommer af de få tum, med livilka man låter stenfoten öfvérskjuta
byggnadens lif, lägger sig snö och regnvatten, som skadligt
angriper fotbanden, om man ej afhugger stenfotens öfverkant,
hvilket ej är en så svår sak som man föreställer sig, eller
åtminstone åstadkommer vattnets afledande genom en lutande
plankremsa såsom tig. 66 visar. Om man ej vill affasa
sten-Fig. 66. Fig. 67. Fig. 68.
fotens öfverkant torde dock vara bäst att låta språnget
bortfalla och anordna brädfodringens nedre del så som fig. 67
eller 68 visa. Såsom allmän regel i fråga om vattenlister
gäller således att de göras täta och få ett utåt starkt lutande
läge, samt i öfrigt äro så formade och ställde, att de
verkligen afföra vattnet och ej låta det intränga emellan list och
vägg. Vattenlisten måste derföre förses med en liten skorra
eller droppränna i nedre kanten, så att vattnet ej blåser
tillbaka på väggen. Så som allmogen mången gång
anbringar sina vattenlister bidraga de ofta till förruttnelse i stället
för att förekomma den. Isynnerhet under fönstren ser man
ofta vattenlister fästade med skråspikar på utkanten af
karmstycket, i stället för att listen borde gå under karmen, hvars
nedre bågfals också bör hafva en lutning. Närstående
genomskärningar af nedre delarne af fönster, både för sten och
trähus, visa, liksom sist föregående figurer, hur vattenlister
böra anbringas.
Fig. 69. Fig 70. Fig 71.
Iakttager man alla omständigheter att afföra regn- och
snövatten, skulle byggnaderna äga en långt större uthållighet.
Hvad man vinner genom denna omtanka har man vanligen
så godt som för intet, ty att luta en ribba eller att med
hyf-veln afstryka en kant, är en möda, som näppeligen kan
upptagas i räkningen.
”Men” — säger mången — ”om grundstenen sätter sig
litet, så ramlar åtminstone icke trähuset för det, och om
vattenlisten ej har sitt riktiga läge, så gör man en ny när
den gamla är förbi och detta är en småsak; — hufvudsaken
är, att byggnaden kommer fort upp och för minsta möjliga
penning.” Det finnes dessutom ett gammalt ordspråk, som
landtbyggmästaren ofta får höra då han uppmanar en del
landtmän att göra något för byggnadens fasthet, och detta
lyder så: ”det räcker i alla fall i min tid.” ”Det räcker i
min tid” säger bonden också då man varnar honom från att
missvårda sin skog, som behöfver mer än ett århundrade för
att frambringa ett kärnfullt timmer. Dessa talesätt, utgångna
från en lika dålig tanke, som beräkning, kunna emellertid aldrig
bestraffa sig hårdare, än då man efter få år måste ombygga
eller reparera just det, som med en liten omtänksamhet kunnat
hålla ut under egen lifslängd och efterkommande slägtled.
Och sådane följder uppstå icke endast genom den gillrade
stenfoten, som lemnar sprickor att reparera alla år, utan
äf-ven den obemärkta lilla vattenlisten kan, då den uraktlåtcs
eller oriktigt inpassas, blifva orsaken till hela timmerhvarts
förruttnelse. Vi hafva med flit framhållit dessa exempel, tor
att fästa uppmärksamheten derpå, att ii fv en vid
byggnadsarbetena betyda småsakerna mycket, och att aflägsnandet af
all slags fuktighet medför en obestridlig vinst i byggnadsväg
oberäknadt lielsovinsten, som är den största af alla.
Bjelklag m. ni.
Att begagna furu till bjelkar är en oriktighet, emedan
granträdet är lättare, spänstigare och vanligen står lägre i
pris. Då de flesta trädstammar vid uppväxandet draga sig
något åt söder, blir en bjelke starkare om nord- eller
ryggsidan vändes uppåt. I det föregående har blifvit nämndt, att
bärigheten hos en bjelke är störst, då dess tjocklek förhåller
sig till dess höjd som 5 till 7. På huru stor fri längd man
vågar använda golfbjelkar af en viss groflek, eller omvändt,
huru grofva bjelkarne böra vara för att bära fritt på en viss
längd, är naturligtvis beroende på afståndet dem emellan
samt på den belastning de skola bära. Ofver mindre
boningsrum, hvaröfver äro vindar, som ej äro afsedda för
upplag af tyngre varor, kunna bjelkar af 5 och 7 tums groflek,
lagde 4 fot från hvarandra användas. Ar rummets bredd
öfver 15 fot måste, äfven om någon synnerlig belastning ej
är att påräkna, bjelkarnes groflek ökas och afståndet minskas.
Golfbjelkar böra alltid läggas så, att de på bästa möjliga
sätt sammanbinda byggnadens båda långväggar d. v. s. att
de läggas på tvären af byggnaden, hvilket också vanligen
redan är betingadt deraf, att de minsta spännvidderna eller
kortaste afstånden mellan stöden förefinnas i denna riktning.
Bjelkens upplag får på mur ej understiga 5 tum, och bör å
träväggar vanligen ej räcka fullt genom väggen. I stenhus böra
de delar af bjelkarne, som komma
i beröring med murverket, till
skydd mot förruttnelse
ombindas med näfver eller, hvilket
dock är vida sämre, blott
brännas på ytan. För att vinna
ökad stadga för det hela förses
hvar tredje eller hvar fjerde
bjelke med jernankare, såsom
fig. 72 visar.
För de fall, då de fasta stöden för bjelkarne ligga på
så långt afstånd ifrån hvarandra, att en ytterligare
mellanliggande stödjepunkt erfordras för upptagande af trycket, så
användas härtill bärbjelkar, livilka åter skola hafva sina
stödjepunkter samt efter belastningen och längden afpassad
groflek. I ladugårdar och magasiner m. m., hvarest det
gäller stora fria utrymmen, måste bärbjelkarne, utom af
väggarne, hafva stöd af en rad starka ståndare eller
bärstolpar. Dels för att minska på bärbjelkens fria längd, och
dels för att åstadkomma en nödig stadga för det hela, bör
man, särdeles om stolparne äro höga, upptill förbinda dem
med bärbjelken medelst snedsträfvor, på sätt föregående fig.
39 och 41 visa. En stark förbindning mellan stolpe och
bärbjelke kan äfven någon gång ske med i vinkel växta
granrötter, såsom fig. 73 visar. Ett annat sätt till någon
förminskning af bärbjelkens fria längd är att emellan stolpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
