Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Ljus- och luftvexling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus hafva vi dock sällan kunnat anordna större fönsterlufter
än 3,75 fot breda och 5,5 fot höga, samt i småstugorna aldrig
öfver 3,5 fot breda och 4,2 5 ä 4,5 fot höga, måttet taget i
ytterkanten af karmarne. Höga och smala fönster äro dock
vackrare än låga och breda, och äfven nyttigare. För att få
tillräckligt ljus med smalare fönster gör man par- eller tredubbla
fönster, med mellanposten af trä eller sten. I stenhus sätter
man också fönsterkarmarne 3 å 4 tum in i muren, och gör
inåt fönstersmygar (nischer) med 30 å 40 graders vinkel. I
små fönster gör man smala spröjsar, ej mer än sex linier tjocka
i dagen, men nära en tum breda.
Vi hafva i det föregående redan påpekat nödvändigheten
af att i bostäder, såväl de för menniskor som för boskapen,
bereda tillgång på ren luft, d. v. s. att undanskaffa den
förskämda luften och ersätta den med ren utifrån, hvilket vi
kalla luftvexling.
Det ligger i sakens natur, att luftvexling under hvarje
tid af året är lika nödvändig, men under det den om
sommaren ej erfordrar andra åtgärder än öppnandet af fönster
eller dörrar, så blir förhållandet helt annorlunda under de
tider af året, då den inre luften måste hållas vid en vida högre
värmegrad än den yttre. Hos oss nordbor, för hvilka det
sålunda största delen af året gäller att förskansa sig emot den
gemensamma fienden kölden, måste man dock se till att man
ej med detsamma utestänger den bästa vännen till helsa och
välbefinnande, som, enligt hvad vi redan yttrat, är den rena
luften. Frågan blir således huru man skall kunna tillegna sig
denna luft på ett sådant sätt, att en afkylning af rummets
värmegrad så litet som möjligt åstadkommes. Att lösa denna
uppgift har länge varit föremål för forskningar och försök, af
hvilka framkommit många olika anordningar. Hvad vi
emellertid här vilja anföra i detta vigtiga ämne måste dock inskränka
sig till hvad som kan få någon tillämpning vid våra
landt-mannabyggnader.
En viss grad af luftvexling, utan alla särskilta
anordningar, eger naturligtvis alltid rum genom otätheter i fönster
och dörrar, hvilken särdeles vid eldning blir verksam, men
denna sjelfverkande luftvexling, ehuru ännu allmänt
utgörande den enda, är naturligtvis högst otillräcklig. Första
regeln vid alla luftvexlingsanordningar är således att bereda
tillfälle till luftens omsättning genom att anbringa särskilta
öppningar för dess ut- och inströmmande. Huru dessa skola
anordnas för att bäst motsvara ändamålet återstår att i det
följande visa, men till grund härför vilja vi först påpeka
några allmänna egenskaper hos det ämne, hvars rörelse det
gäller att bestämma.
Det är lätt begripligt att luft utifrån ej kan intränga i
ett rum, med mindre att samma mängd af den der förut
befintliga luften uttränges, eller omvändt, att om luft, såsom t.
ex. vid eldning sker, utströmmar ur ett rum, så måste denna
bortgående luft ersättas med lika mycken ny luft utifrån,
hvaraf följer, att om man ej sörjt för en särskilt
insläpp-ningsöppning för denna luft, densamma banar sig väg genom
otätheter i fönster, väggar och golf, dervid framkallande drag,
hvars skadliga inflytande på helsan för de fleste torde vara
bekant. Är åter rummet så omsorgsfullt och väl ombonadt,
att tillräcklig luft ej på detta sätt kan intränga för att
ersätta den vid eldning bortgående luften, så uppstår ofta en
annan olägenhet i det att skorstenspipan måste tjena både
till ut- och insläppningsöppning för luften, hvilket alltid är
förenadt med inrökning, någonting som sålunda ofta nog
oriktigt tillskrifves felaktigheter i eldstäderna.
Alla luftvexlingsanordningar måste stödja sig på den
egenskapen hos luften, att vid högre värmegrad blifva lättare
och tillfölje deraf stiga uppåt, under det den kallare lulten,
såsom varande tyngre, utbreder sig lägst. I våra
boningsrum skall man således alltid finna att luftens värmegrad vid
golfvet är betydligt lägre än t. ex. vid manshöjden, samt att
den vid taket alltid är högst. I ju större stillhet, luften får
lagra sig, ju mera framstående blir naturligtvis denna
skillnad, hvaraf förklaras att mycket stillasittande personer så ofta
klaga öfver kalla golf, huru väl ombonade dessa sednare än må
vara. Den allmänna föreställningen, att om man insläpper
kall luft i ett varmt rum, luftlagren skola blanda sig och
snart erhålla en likformig värmegrad är således, på grund af
den nu anförda egenskapen hos luften, oriktig. En viss
blandning kan naturligtvis ske genom att våldsamt sätta luftlagren
i rörelse, men så snart stillhet åter inträder delar sig luften
i lager efter värmegraden, och detta utan att den luft som
stadnar närmast golfvet undergått någon synnerlig
uppvärmning genom blandningen med den varmare. Detta sednare
förhållande stöder sig på en annan framstående egenskap hos
luften, neml. att den utgör en ytterst dålig värmeledare,
hvilket vill säga att den mycket långsamt mottager värme eller
låter uppvärma sig, samt lika långsamt meddelar värme, så
att ett varmt luftlager ytterst trögt meddelar värme åt ett
kallare. Det luftlager, som ligger nedanom eldstadsöppningen,
får ständigt tillskott utifrån i det att den inkommande kalla
luften alltjemt intar lägsta platsen. Det bibehåller sig
sålunda, äfven vid stark eldning, vid en gapska låg värmegrad,
alldenstund det dessutom aldrig kommer i beröring med
eldstadens varmare delar och mottager högst obetydligt värme
från dc öfre varmare luftlagren.
Endast genom att högst sparsamt och sällan insläppa
kall luft, kan man således bibehålla en någorlunda jemn
värmegrad. Ett något sä när fullständigt luftombyte kan
genom insläppande af kall luft utifrån aldrig åstadkommas,
med mindre än en stark utkylning af rummet. Men livad
man egentligen behöfvcr är ej en sparsam luftvexling utan
en ymnig, samt ej utkylda rum utan varma. Att förena
dessa tvenne skenbart stridiga fordringar måste dock blifva
uppgiften, så snart fråga blir om en luftvexling, som skal!
fullt motsvara sitt ändamål. Att lösningon af denna uppgift
ej kan ske på annat sätt än genom uppvärmning af den
luft, som skall ersätta den man vill aflägsna, har man länge
varit ense om. Den yttre kalla luften bör således först ledas
in i eldstaden och der uppvärmas innan den insläppes i
rummet. 1 stället för att utbreda sig på golfvet intager uu
den rena luften först rummets öfversta del, och uttränger,
allt efter som den inströmmar, de nedre luftlagren, för hvilkas
afvikande öppning måste beredas i golfvet eller nederst vid
eldstaden. Genom att efter behof medelst ventiler afstänga
luftströmmarne kan luftvexlingen och rummets värmegrad
regleras.
Vi vilja längre ned återkomma till en närmare
beskrif-ning af några på dessa grunder stödda luftvexlingssätt.
Emellertid hafva vi i det nu anförda haft för afsigt att gifva
någon ledning för den egna eftertankan och omdömet i en
fråga, hvilken vi tro vara i allmänhet ganska litet förstådd,
i hopp att såväl intresset för, som tillämpningen af densamma
deraf torde draga någon vinst.
Af ofvanstående hafva vi således kommit till den
slutledning, att luftvexling af boningsrum ej på ett fullt nöjaktigt
sätt kan åstadkommas med mindre den yttre luften före
insläppandet i rummet uppvärmes. Ehuru man sålunda måste
tillråda hvar och en, för hvilken det blifvit af nog stor vigt
att, med bibehållandet af en jemn värmegrad i rummet,
kunna fullständigt luftvexla detsamma, — att tillegna sig de
anordningar, som uppfylla dessa vilkor, vilja vi dock ej
lemna onämnda de enklare och billigare luftvexlingsanord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
