Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader
- Ljus- och luftvexling
- Prydnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Behofvet af luftvexling- inskränker sig slutligen ej blott
till rum, som bebos af menniskor eller djur, utan gör sig
gällande i alla till landtmannabyggnaderna hörande utrymmen,
hvarvid ej ens stenfoten eller vindarne äro att förglömma, och
således ännu mindre lador, magasiner och dyl. byggnader, hvari
de dyrbara landtmannaprodukterna af alla slag förvaras.
Ingenstädes får instängd och förskämd luft tålas, ty man kan
såsom regel antaga, att den alltid, om ock i mer eller mindre
grad, är till skada. Hvarest luftvexling ej lättast sker genom
fönster, bör man således anordna luftgluggar, och detta nog
rikligt för att förekomma all fuktighet och förskämning.
Närstående figg. 99—106 framställa olika sätt för
luftgluggars anläggning i tegelmur, fig. 107 en dubbelglugg med
jernlucka samt tig. 108 en enkel luftglugg tor träväggar,
bestående af en rörlig klots, som kan öppnas eller slutas efter
behag Fig. 109 och 110 visa några enkla afslutningar ofvan
tak af lufttrummor.
Vid gjuterierna tillverkas numera af jern till lågt pris en
mängd olika luftgluggar och upphöjda vattentäta takfönster
for halm-, tegel-, skiffer- och spåntak, livilka tillika tjena
till luftning. Äfven finnas smakfulla portfönster,
källarfönster och gallerverk, för insläppandet af ljus och luft, livilka
alla finnas afbildade på de resp. gjuteriernas priskuranter,
hvarfore det således torde vara öfverflödigt att här
återgifva dem.
*
Prydnader.
»Den som vill förev ig» en dumhet
lian bygge ett stort och fult hus.»
Då landtbyggnadskonsten har sitt förnämsta värde i
ändamålsenligheten och den smakfulla enlcelhet, som ej tager
i anspråk några kostnader, så blir det alltid en oriktighet
att å byggnader, som äro så helt och hållet beräknade
för nyttan, nedlägga några egentliga prydnader och ännu
mindre något det ringaste prål. Man bör derför ej utesluta
alla prydnader, och till en början aldrig sådane, som ligga i
de fulländade proportionerna, livilka kunna åstadkommas utan
kostnader. Saknas proportionerna är det rättast att göra hela
byggnaden så obemärkt som möjligt, emedan hvarje tillsats
af ornamenter i så fall endast blir en ännu mer vanställande
skrud. Med vackra proportioner förstå vi ett väl afpassadt
förhållande emellan byggnadens längd, bredd och höjd,
likasom emellan alla dess delar, så att dessa, såväl hvar för sig,
som i sammanhang med det hela, gifva ett angenämt och
tillfredsställande intryck, hvilket aldrig kan vinnas om
byggnaden ej fått utbilda sina grundformer efter ett gifvet
ändamål, ocli utbildandet skett på det mest nyttiga, enkla och
naturliga sätt. Iakftages detta, kan man vara temmeligen
säker på att hvad som är det enklaste, ändamålsenligaste
och starkaste, ofta är det vackraste. I sjelfva verket är det
endast det nyttiga som pryder, och denna grundregel måste
isynnerhet tillämpas på landtmannabyggnaderna. Man hugger
t. ex. icke ett tapphål till en stolpe eller en sträfva, utan att
förut hafva gjort sig full reda för om man med den stolpen
och den sträfvan, på den punkten och med den formen,
vinner största möjliga stödet, virkesbesparingen och
uthålligheten, och granskar man så nyttan af den minsta
ikopskär-ning och läget af hvarenda tegelsten, så skall äfven den mest
oerfarne snart nog få ett uppöfvadt omdöme, som leder honom
till en mängd förenklingar. På detta vis föreskrifves ofta
sammansättningen af sig sjelf, och har man kommit derhän, att
man tillegnat sig hvarken mer eller mindre än hvad som
be-höfves för byggnadens ändamålsenlighet, uthållighet och styrka,
så har man redan förvärfvat sig den första och största
prydnaden af alla, som ligger i sammansättningens riktighet.
Proportionerna och det vackra får således ej sökas så mycket i
delarne, som i byggnadens uppresning eller stomme, och har
man gjort sig reda för den fördelaktigaste uppställningen af
det hela, blir det sedan lätt att genom små afputsningar,
utskärningar och tillsatser anordna några prydnader. Man
undangömmer derföre aldrig sanimansättningarne, titan i stället
visar man dem så mycket som möjligt, sedan man förut ordnat
dem så, att de kunna göra dubbel tjenst nemligen att förena
och uppbära byggnaden och på samma gång pryda den. De
prydnader, som ligga i sanimansättningarne framstå aldrig
utan orsak, och blifva derföre både de vigtigaste och de
vackraste, samt fordra ett ringa arbete, och sällan något
tillskott af byggnadsämne. En sådan prydnad fängslar äfven
eftertanken och ingifver ett intresse för byggnaden, som man
förgäfves söker i allt som ej har skäl för sig, och ingen
byggnad är ringa nog för att ej böra tillegna sig en
prydlighet, som är så lättfången, att den mången gång till och
med utgör en besparing.
De prydnader som bildas genom sammansättningen äro
oräkneliga, och kunna sökas ifrån stenfotens ihopfogning till
uppläggningen af skorstenskransen. Konstruktionsprydnaderna
fordra likväl, att den byggande har reda på sig ifrån början
ocb att han ej sammanblandar de olika reglorna för sten och
trä. All ornering har utgått ifrån det nyttiga, och då sten
och trä äga så olika egenskaper, både med afseende på den
lätthet med hvilken de bearbetas, som genom deras olika
bärighetsförmåga och hållbarhet, så är det naturligt, att de
prydnadsformer, som egna sig för det ena ämnet, icke passa
för det andra, och — vi upprepa det än en gång — man
gör sig vanligen skyldig till stor kostnad, svåra anmärkningar
och mycken fulhet om man bemödar sig om att vid trähus
efterhärma sten. Trähuset kan t. ex. ej, utan att förlora sin
egendomliga stil och öka sin byggnadskostnad, bära ett listverk
med många afvinldingar, kelningar och stafvar, liknande dem,
som bildas af tegel och rappning, utan trähuset bör hafva
mera lättformade prydnader och långt utspringande
betäckningar, som skydda det förgängliga virket. En sådan taklist
låter man vanligen uppbäras af de under taksprånget synliga
sparrändarne, i livilka man gör små utskärningar. Under
sparrändarne anbringar man sedan små välformade, bärande
klotsar eller sträfvor och får på detta sätt en mycket billig
takprydnad, som skyddar väggarne ifrån regn och sol, och
gifver landtmannabyggnaderna en lätthet och ett behag, som
den tunga stenformen har svårt att uppnå. Omkring dörrar
och fönster behöfver man å de enkla landtträhusen i
allmänhet icke heller några kelade listverk, som fördra mycket
hyfvelarbete, utan’ man infodrar vanligen dörr- ljus- och
dragöppningarne med några sammanbladade räta och släta
brädlappar, i livilka man med ett centrumsborr och en
stick-såg utan mycket arbete gjort små inskärningar i kanterna.
Man iakttager likväl att inskärningarne i allmänhet ej blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 5 01:49:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lcelandtm/0101.html
