Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Prydnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltför djupa, då de äro mindre vackra samt dessutom
besvärligare att åstadkomma.
Såsom en hiifvudregel vid all ornering må gälla att vid
alla prydnader på samma hus en viss likhet blir rådande,
eller med andra ord att de, elniru olika till storlek, ändamål
och hufvudfbrmer, ändock alltid röja en påtaglig slägtskap
med hvarandra.
Vanligen tillsätter man den lösa orneringen sedan
byggnaden sjunkit. Äfven den medellöse har då tid att under de
långa vinterqvällarne tillverka alltsammans, otta af
ölver-blifne plank- och brädlappar, så att lian kan tå prydligheten
nästan för intet, och då modeller finnas är arbetet ej svårare
än att det kan utföras af hvem som helst. En viss prydlighet
kan åstadkommas blott genom att låta en bandlist, gjord af
en vanlig läkta, följa efter taklutningen eller utgöra en gräns
för brädbeklädnaden, hvilken man dessutom kan genomskära
med små skugghål, afspetsa eller tanda i otaliga former allt
med ringa besvär. Genom fönsterspröjsarnes smakfulla
sam-manskärningar och omkastningar vinnes en billig, i ögonen
fällande prydnad, likaså genom att utskära små knappar eller
lister efter enkla spetsmönster å takbräderna eller verandorna.
På de s. k. skifteshusen kan man, om man rätt ordnar
stolp-virket, genom pilasterplankorna bereda sig en enkel prydnad,
likaså genom utknutarnes sammanfällning och förmer, genom
slätknutarnes inldädning, genom vattenlisternas, ja, genom
sjelfva läktändarnes ordningsfuila lägen, och vi upprepa än en
gång, att ingen formskönhet är att försmå, då den gör sig
sjelf genom sammansättningar ne,’ eller då den medför
obestridlig nytta. På korsvirkshus söker man prydnad uti
bjelk-ändarnes utspringande utom väggarne och stolpvirkets
ordningsfuila indelningar och sammanfällningar med sträfvorna.
Få stolparne det lagom stora afstand, som fordras för att
qvarhålla de inmurade tegelfyllningarue och uppbära
byggnaden, samt sträfvorna den lutning, som på en gång
fördelaktigast både stödjer och afdelar det hela, så har man redan
utan vidare ornering och utan särskilt kostnad utpreglat
en smakfullhet, som fängslar ögat. Man kan till och med
säga att den kostar mindre än intet, ty vid korsvirkets liksom
skifteshusens indelning förråda sig alltid felen på ett sådant
sätt, att man nästan som regel kan antaga, att hvad som
stöter ögat antingen har för mycket timmer, eller saknar
sammanhållning och styrka.
Tegelhusen utbilda sina prydnader uti murstöden,
listverken, bågslagen, nisekfördjupningarne etc. och ofta endast
genom att gifva tegelsténarne en liten utskjutning eller att
omkasta fogarne. De prydnader som framammas af
murstöden kunna föranleda till stora besparingar af
byggnadsämne; äfven den vanliga rätvinkliga tegelstensförmen eguar
sig till en mängd uddar, bågar och språng. Genom att
slå särskilt tegel till en del prydnader sparas mycket
arbete, hvarjemte man äfven får alltsammans vackert. Det
är derföre obegripligt att landtmannen i allmänhet är så rädd
för att skaffa sig några nya tegelstensform ar, som kosta så
litet och gifva tillbaka så mycket, mången gång 30 ä 40
procent i penningar, utom fördelen af att byggnaden vinner i
utseende. En vacker anordning är att begagna tegel af olika
färg, och isynnerhet det gula teglet, användt omkring dörrar
och fönster, till pelare, hörn och listverk, framkallar behag.
Tegel till prydandet af gråstenshus erbjuder ett af de
mest tacksamma områden för arkitekternas eftertanke och
srnak. Mången anser att af gråstenen, som är af en särdeles
svårformad beskaffenhet och i sig sjelf gerna antager ett
dystert och tryckande utseende, ej kan skapas någon
prydlighet, men man misstager sig härutinnan mycket, ty med
inblandningen af det lätt handterliga teglet i gråstens muran
kan man ingjuta lif, lätthet och behag uti detta, visserligen
det råaste, men också det härdigaste af alla byggnadsämnen.
För att få gråstenshusen prydliga och lätta, fordras likväl
att man genombryter murarne med många ljus- och
drag-öppningar, samt att alla omfattningar och listverk blifva
temmeligen smala. Yi tro dessa anvisningar vara så mycket
riktigare, som de afse tegelbesparing, rik belysning samt
luftvexling, hvilket särskilt vid gråstensbyggnader är af
bc-hofvet påkalladt. Egentligen begagnas tegelomfattningarne
hufvudsakligast för vinnandet af rätvinkliga hörn, som äro
svåra att åstadkomma af gråsten. Håller man tegelorneringen
med raka kanter äfven inåt gråstenssidorna, hvilket är vackrast,
så kan man gifva den fasthet genom inre förbindningar och
ett godt murbruk, hvilket, innan det tillhårdnar, får stöd i
fönstren af karmarne, i gluggarne af galler, och i portarne
af de långt inmurade fasta staplarne. Portinfattningarne få
likväl ej vara mindre än 3:ne stenars bredd. En stor
prydnad ligger i de väl huggna fönsterplatterna och
betäcknings-hallorne af kalksten, hvilka tillhöra alla gråstensbyggnader,
samt i de helmurade gafvelröstena med sina väl ställda
gallergluggar och sin omsorgsfullt upplagda taklist, som ej får
hafva för små detaljformer eller vara hög, icke heller vara
helgjuten, utan tandad, då den äfven kostar mindre och blir
lättare. Vid alla gråstensbyggnader gäller det nemligen att ej
nedtrycka det redan förut så tunga byggnadsämnet, men också
att ej göra orneringen så fin och lätt, att den med detta ej
öfverensstämmer. Likaså är det för utseendet af vigt, att
gråstenen ej rappas utan fogstrykes, samt att gråsten,
sandsten, kalksten och tegel ej bibringas någon slags påstrykning
eller affärgning, utan att hvarje stenart får framstå rnecl sin
naturliga färg.
Inga byggnader äro lättare att ornera än de s. k.
kalk-sandshusen, ty på samma gång man gjuter murarne ingjuter
man deri hvilka prydnader som helst. Vackrare ocli
starkare är att ingjuta orneringar med tegel, som fästas af
kalksanden utan att det behöfver inmuras djupt, och derföre
medför en otroligt ringa åtgång. Att inlägga en enkel
tegelomfattning kring fönster och gluggar, ett par tegelskift eller ränder
eller en liten list under taket, samt emellan fönstren och i
hörnen tegel i form af pelare, som uppbära taklisten, kan
blifva ganska vackert och varaktigt om teglet hålles rent
och liksom stenfoten fogas, samt äfven kalksanden får visa
sig i sin naturliga färg. En prydnad äfven för gjuthus bilda
alltid de långt utspringande skuggiga trätaksprången.
Det torde knappast finnas någonting, som på en gång
gifver boningshuset så stor prydlighet och trefnad, som att
låta några ornerade bjelkändar utspringa för att uppbära en
balkong eller altan, hvarifrån man kan njuta af utsigten, eller
att sammanblada eller afkanta några stolpar till bildandet af
en öppen veranda (betäckt öppen sittplats), denna må nu
företrädesvis vara skyddad af ett verkligt tak eller af
spjel-verk, på hvilket slingväxter utbreda sig till en lefvande
betäckning. Både altan och veranda omsluter man nedtill med
ett lågt gallerstängsel (balustrad), som utskäres af vanliga
bräder. I de vinklar, som bildas af verand-stolparnes
sammanfällningar med sitt öfverstycke, anbringar man små
ut-skurne sträfvor eller genombrutna klossar eller brädlappar.
Man kan naturligtvis äfven i de kring stolparne slingrande
gröna rankväxterna söka såväl altanens som verandans
förnämsta prydnad.
Uti orneringen brukar man någon gång att inlägga ett
uttryck af byggnadens ändamål, genom att öfver portarne
eller på sjelfva takspetsen såsom kröne anbringa en figur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
