- Project Runeberg -  Vitterhetsarbeten af Christoffer Leyoncrona och Israel Holmström /
13

(1862) [MARC] [MARC] Author: Christoffer Leijoncrona, Israel Holmström With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 13 —

Har sökt att få dig see, doch det ey hielper migh;
Jag måste likväl döö, dhet mån din skiönheet vålla.
Jag söker döden sielf, doch att fåå döö hoos digh.

Signill till Habor.

(Dr

’m Habor, Konungs sohn, dhen alldra skiönste vore,
Om han den endste och i verlden voore till,
Om för hans nampn allt qvickt den högsta vördnad bore,

Så bör dock Signill ey bli honom nånsin vill.
Jag borde i min hand ey någon penna taga

Att skrifva Habor till och giöra så stor nådh.
Doch tro ey att det skier dig dermedh att behaga,

Men blott att straffa dig ditt stoora öfverdådh.
Astu doch så förtiust, du ännu dig törs finna

Uthi vår Svenska Nordh, uti min faders land?
Yestu ey hvad du giort, kan du dig ey påminna,

Och fruchtar du ey mehr spiuth, svärdh samt eld och brand?
Nej du törs väll ännu och Signills gunst begiära,

Du har den väll förtient. Ach, när jag tänker på,
Så kan mitt hierta sig deröfver väl förfära,

Att du så dierf och kiön, så dristig vara må.
Mig tyckes och jag seer allred’ ståhl, vapen blänckia
Kring Sigers tappre män, i heela verlden kiänd’,
Och Habor mitt ibland, fast lättar’ vor’ nu skiänkia

Hans påckan uthi böön, hans modh i grååt förvänd.
Jag hissnar när jag lääs ditt bref, och första gången,

När jag det fick, var jag uti min ensligheet.
Jag undra hvad det var, ty jag förr uthaf mången

Ähr vahn att sådant see, som verlden nog väl veet.
Men när jag feck ditt nampn, så blef jag så förfära,

Att jag båd’ söm och skrijn straxt släpte uhr mitt knä.
Min tärna tog dhet upp, jag bad det bort att bära
Och rådslog seen om jag skull läsa brefvet mä.
Beslöt så hos mig sielf att närmare erfara

Din stoora dristighet, doch kunde jag ey troo
Att hon så stoor, så obeskriflig skulle vara,

Som jag nu märker hon uthi ditt bröst månd’ boo.
Vid hvart ord, jag der lees, så blef min hy förandra:



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:03:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lchivitter/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free