Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
Nu var jag rödh som blodh, nu som een drifva hvijt.
Min tärna satt, jag såg, som då medh några andra
I största undran och full bäfvandh’ hoos mig stodh.
Jag blyges för mig sielf, när jag nu derpå tänker,
I Signills cammar nu en karl skull’ daglig see
Bland andra tienstemöör. Ach hvad är dhet för räncker,
Skull’ dhet väl någnsin sig i någons hierta tee?
Ja Sign ill skull’ af sig sin kläder låta draga,
Skull’ sig på svanedun i sängien läggia neer, —
Skull’ stijga upp igen dhem åter på sig taga
Med’n Habor bland thes möör står och alt ther på seer?
Ach, dhet är nu fast mehr mitt hierta giör bedröfvat,
Dhet hoos mig evigt blijr och städze för mig faar:
Jag skull’ för ögon see dhen från min ögon röfvat
Den mig naturen sielf så hårt förknippat haar,
Jag skull’ dhen hoos mig see, dhe händer sku mig röra
Som ännu drypa af min bröders ädla blodh.
Ach, hvadh har Ilabor du doch understått dig giöra?
Ach jag beklagar dig rätt medh försagt ett modh!
Troor du Kung Siger dig så lätt det lärer skiänkia,
Kan du doch icke see, att döden för dig står?
Jag kan doch ey förstå hvadh du månd’ hoos dig tänckia,
Som doch så oförskräckt uthi dess kiäfftar går?
Din dröm han blir visst sann, när jag den ihågkommer,
Så bleknar jag heel bort och när jag lääs derom,
Så svinna aldels bort min kinders röda blommér,
Jag veet ey hur jag kan doch vara än så from.
Ach, jag beklagar högt din väna mohr den qvijda,
Dhen sorg hon lärer haa utaf din yncklig’ död.
Jag tröstar och så vähl medh hennes ängslan lijda,
Ach rees ähn Habor bordt och undfly denna nöd!
Doch — du mig säger dhet, du kan ändå ey lefva,
Du måste lijkväl döö och bleekna bort som strå;
Om du ey får hoos mig din korta tijdh förblifva,
Så vill du sielfver nögd i mörka mullen gå.
Jag måste seija dhet, min Habor, att din låga
Så stoor ähr att hon mig min vrede dämpner nidli,
När jag påtäncker det ditt ångsta hierta plågar,
Så har jag i min siähl sjelf een fast ringa frijdh.
Jag önskar dett jag dig kun’ lijten hielp bevijsa
Dhet är doch intet skiähl att hata den, som mig
Mehr älskar än sig sielf. Ach, att jag kunde lijsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
