Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 58 —
fölliande natten vaken. Om morgonen, dhet första mor-,
gonrodnan begynte lätta sig på himmelen skåda och
förskingrade några tunna moln, som flycktiga på honom
foro, steg herden åter opp och gick sig å nyo af dhen
liufva orten att förlusta; kom så uthi en behaglig gång,
dher han på bägge sijdor hade en fager Eekskog, som
dock var något tunn, och mellan Ekarna dhe skönaste
blommor och gräs; på venstra handen flöt strömmen, som
löper vthi mälaren, mycket stilla och liufiigt uthan något
brus. När han här een stund hade hogkommet, hvad
liuf-ligheter så väl som sorg honom här hade händt, sampt
huru många frögdestunder han här haft, så väl som tvert
emot huru många suckar han dher giutet, kom han
sedan uti en tiocker lund af aspar och biörk, hvarest dhe
små foglarna så liufiigt hälsa’ och undfägnade sin nys
upp-komne Aurora, att dher emoot ingen Musik värd att I i j le—
nas var: nästan af hvar qvist hörde man en beveeklig
stämma; och kunde man och see, huru lätt dheras små
dunade halsar rördes, när dhe sin sång uthföra skulle. Här
stadnade nu Callion och satt sig något lijtet i gräset
neder att förnöya sig af sina bedröfveliga tankar och kunde
intet förneka sina ögon i några tårar att utbrista, när
[han] så sitt framflutne så väl som Melittes närvarande
tillstånd betraktade. Dhessa tankar hade så diupt intaget
honom, att han intet gaf ackt på, att soolen redan högt
var upprunnen, och att herdarna rundt omkring drefvo,
dhen ena här, dhen andra dher, sina hiordar bland
ekarna, förr än dhen fremmande herden, som var hans så
goda vän och nys till dhenna orten med honom anländt, stod
bred vijdh honom och sade: iag har fruktat, att lyckan
skulle varet oss så grym och taget på något underliget sätt
vår Callion ifrån oss; ty iag, som så ängzlefull honom
heela förledne afflon och dhenna dagen söckt, har aldrig
kunnat inbilla mig, att han så sina vänner skulle fly och
sig för dhem undgiömma. Men iag märker väl, att han
intet vill unna oss så ömnig förnöyelse och iempte ortens
behagligheet fägna oss med sin närvarelse. Tvert emoot,
svarade Callion; iag vill intet förhindra eder att i ju ined
större frijheet må kunna förnöya ehr af ortens liufligheet;
ty iag känner Sylvander alt för väl: hans höfligheet är så
stoor, att han väl skulle kunna innelycka sig uthi een
lij-ten hydda och afskära sig all lust, till att förlusta mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
