Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 68 —
Med tåligheet tänckt iag mit ödes grymhet blidka:
Ty tog iag också på ödmiukheet till at idka;
Och meente iag då, att en tåålig ödmiukheet
Skull’ hålla himblens hand och lindra min förtreet.
Ty iag har altijd sedt, at när en fader tager
Till rijset och dermed det lilla barnet ager,
När som det rijset kyst, så blir det och förskont:
Mitt tålamod det blijr med dubbelt hugg belönt.
Mitt tålamod, min bön, de kunna intet båta;
Jag måste ynckeligh, ohörd så länge gråta?
Till dess iag drunknar sidst uthi min tåhresiöö:
Olycklig blef iag född, olycklig måst iag döö!
O död, som aldrig döör, giör du med mig en ända
Och lätt min matta kropp till roo i grafven lända!
Den lyckan aldrig unt på iorden blij förnögd,
Han går i iorden nehr ey utan mycken frögd.
All verlden flyr för dig, som iag med glädie möter
Och beer, att du ditt spiut diupt i mit hierta stöter.
Har du så ofta giort det ingen dig o mbaa’,
Så lät mig sachta få det ingen an’ vill haa.
Jag öpnar dig mit bröst, iag räcker dig mit hierta;
Slijt sönder dem och med dem all min hjertans smärta!
Men ack, du kommer ey! Hvar blijr du, rädda död?
Är iag så faslig, at du faasar för min nöd?
Din lija, fruchtar du, kan intet genomskiära
Det bröst, som måst af sorg så tiockt ett harnesk bära?
Ney, du äst rädder, at min mootgång smittar dig,
Och at olycka iag i grafven för med mig.
Väll an, så måst iag då emot min villia lefva
Och än lång tijd kanskee bland nöd och jämmer sväfva!
Mig tröstar likväl, at du måste dock en gång
Moot villian din mitt lijf bortryckia med mit tvång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
