Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 90 —
Allt hvad som glimmar är ey gull,
Betänkt, då när i svarta mull
Herr cominissarien Kantenberg
sin fru,
Johanna Spalding,
som en christi bru
På christligt sätt lät lägga ned
At hvila i en roligh fred,
Til dess med frögd Gud siälen lärer skänckia
Hvad vij med sorg i jorden nedersänkia;
I hast beskrifvit uthaff den,
SOM äR, soM bLijr THe sÖrgsnas vän.
1688.
(gjvad större sorg än dö, hvad större frögd än lefva?
Hvad mindre lust än gå, hvad mindre qval än töfva?
Hvad sorg är lijk den sorg, at lembna verldens ståt
Och gräfvas ned i jord med alla vänners gråt?
Att lembna verlden qvar med tusend’, tusend’ frögder,
Der man i roligheet har lefvat väl förnögder,
Och träda medh steel fot på dödzens mörka ban,
Är mycket större qvaal, än iag beskrifva kan.
Hvars hierta är så hårdt, som icke måste gråta?
När man all verldzens pracht och vällust måst’ förlåta
Och tvingas gee igen hvad himlens ynnest gaff,
Få för sin makas säng en kall och kulin graff,
Förlåta huus och hem, förlåta man och fränner,
Förlåta barnen små, förlåta sina vänner,
Förlåta jordens kretz och all des liufligheet,
Vist är det hiertans sorg, vijst är det stoor förtreet.
När vij vår sinnes syyn på det som sagt är vänna,
Så måste väl medh migh hvar menniskia bekiänna,
Som lijten lust til lijfz i lif[’ och lemmar bär,
At intet ondt, så ondt som dödzens svårheet är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
