Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 92 —
Ett kostligt fyrvärk, som med mycken möda giörs,
Men af en gnista seen utur vår åsyn förs.
Fast Eva evigt tänckt att lefva uppå jorden,
Är för ett äpple skull dock lijkväl dödat vorden;
Den vackra Rachel doo med mans och barens skrijk,
Den lea Lea blef i döden henne lijk.
All verldens obestånd och Jephtas dotter sporde,
Som, dygdig, all sin tijdh ey nånsin värre giorde,
Än mötte med gladt mod sin segersälle faar,
Måst ynckligt döö, för det hon fadren fägnat har.
Sij, Judith, som så dierfft i Holofernes läger
Hehl obeväpnad gick och vant en härlig seger,
Fast hon ett leyons mod bar i sin svanebarm
Måst lijkväl snafva seen för dödsens magra arm.
Dock, lät oss annorstäds ey sökia, hvad vij finna
Här hoos oss dagligh dags, men låtom oss besinna
Oss sielfve och allt vårt, vårt lefverne, vår tijdh.
Det är ett krafftlöst krijg, en obeständig frijdh:
Vij måste vapnelöst moot många värjor kiämpa
Och uthan hopp stå moot, hvad vij ey kunna dämpa.
Hvad båtar, at vår sorg oss färgar håren gråå?
Hvar måst sin plåga haa, alt måste ända få.
Den som oss föder hijt, den ynckar sigh och låter,
Och den som födder blijr, den jämrar sig och gråter.
En skrijk är vår god dag, en suck vårt sidsta ord:
Vij komma hijt med låth, vij läggs med gråt i jord.
Hvem änteligen får nå lijtet längre lefva,
Den måste all sin tijdh i ångst och ängzlan sväfva;
En stackut frögd den blijr med långsam sorg belönt,
Dess kropp en korsetz båår, des hufvud törnekrönt.
Vill ändligh lyckan sigh moot någon villig vijsa,
Des omsorg och besvär medh lijten godheet lijsa,
För fruchtan, att man då ey mister hvad man nådt,
Så nyttiar man ey rätt det goda man har fådt.
Men kan ett rootfast trää snart blåsas öfver ända,
Så tröst en mootgångs storm vår medgång lättlig vända
Förståndsens anckar sänks förgäfves, troo mig, neer,
Der grunden aff löös sand och trossen ruttin är.
För lätta vågen måst ett lastadt skepp till slingra;
Ett lijtet väder tröst en bärgfast hälsa skingra;
Skiönheten, som oss är så kiär och liuff att see,
Den kan en solens blick snart annan skapnad gee.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
