Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fru Barenius, konsulns firade hustru, och betjänterna
oupphörligt fylde glasen, mumlande Château
Lafitte, Johannisberger, Röderer, Constantia
och så vidare.
”Konstnärer ä’ just mitt folk”, brukade
grosshandlaren säga och drack med Baltzar Engelin
samt bad honom betrakta sig som barn i huset.
Så förgick ett år eller par. Baltzar vardt alt
mer oförstådd. Men de gamle, som man så väl
förstod, sålde icke häller något af sina arbeten.
De magasinerade dem till de fått ett eller annat
dussin. Då stälde de till lotteri på sitt
konstnärskap, och det är inbringande. Lotter köpas
af alla människor.
Slutligen sattes hela fosterländska konsten
på lotteri. Men då hade Baltzar försvunnit.
Ingen viste hvart han tagit vägen. Han hade
således öfvergifvit den fosterländska konstens
omskapande.
En dag kom en landsman hem från en utflygt
till Paris och berättade, att han träffat
Engelin, men det var alldeles händelsevis. Den
store reformatorn hade alldeles dragit sig från
umgänget med landsmän.
”Nå, hvad gör han?”
”Han lär sig måla.”
”Det var förståndigt af honom.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
