Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
ville åt hans pengar. Han tänkte på alt hvad
man skrämt honom för i den ödsliga trakten,
fattade ljussaxen och tänkte just knipa om lågan
på talgljuset, då han genom den stängda luckan
förnam ett ganska tydligt:
”Östholm! Öppna då! Jag står och fryser.”
Det var då besynnerligt. Han tyckte be-
stämdt, att det var löjtnant Jungkronas röst.
Men så här dags, en kulen höstkväll! En
löjtnant här uppe i Parisgränd, utan för all ära
och redlighet, såsom kamraterna 1 banken bru-
kade säga.
Då hördes en ganska högljudd svordom utan-
för luckan och ännu ett rop på ”Östholm.”
Vaktmästaren tog ljuset med sig ut i salen
och gick mycket försigtigt på tåspetsarne för att
icke väcka hustrun. Lika försigtigt drog han
bommen från dörren åt förstukvisten och smög
sig så längs gårdsplanket till den lilla porten åt
Parisgränd, ställets enda ingång.
”Hvem är det ?” sporde han genom en springa
på planket.
Rösten lät mycket osäker. Östholm var na-
turligtvis icke rädd, endast öfverraskad, och så
var det så obehagligt mörkt och äfven kyligt,
och han hade glömt sätta på sig mössan.
”Det är Jungkrona!” svarades utanför. ”Men
så öppna då!”
”Hvad vill löjtnanten här ute midt i nat-
ten ?” frågade vaktmästaren, och nu lät rösten visst
icke osäker, snarare något barsk, men samtidigt
öppnade han porten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
