Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
”Om hon behöfde skaffa sig ett piano...”
”Ack, min bästa fröken, ni har alldeles för
många behof. Låt mig säga er, att det passar
inte för ett fruntimmer som söker anställning.
Se på handtlangerskan som bär murbruk vid mitt
nybygge. Inte behöfver hon piano och böcker.”
”Det tör ni nog ha rätt i. Men en bildad
människa kan känna sådana behof. Det är just
olyckan, att först ger man oss en uppfostran
som utbildar den estetiska smaken och se’n vill
man, att vi inte als skola tänka på den smakens
tillfredsställande. Vi måste känna oss lyckliga,
om vi få så mycket betaldt för vårt arbete att
vi nätt och jämt undvika att hungra eller frysa
i hjäl, och det för samma slags arbete som ger
mannen dubbel eller tredubbel så stor inkomst.
Kom inte och tala om, att alla vägar stå oss
öppna. Skryt inte öfver att ni ädelmodigt lem-
nar kvinnan tillfälle till arbetsförtjänst, ty det
gjorde ni inte, om ni skulle betala henne lika
mycket som det manliga biträdet.”
Alma hade talat sig varm. Hon nästan för-
skräcktes öfver sin egen dristighet, ty hon viste,
att hvad hon nu yttrat, det tänkte tusentals
kvinnor, men ingen vågade sig fram med det.
Man har så länge inplantat hos dem, att det är
opassande och okvinligt att säga sin mening rent
ut och att visa missnöje öfver hvad männen be-
vilja dem, att äfven de som äro lifligast öfver-
tygade om att man ännu icke gjort just någon-
ting af egentligt värde för den rättvisa fördel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
