Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
”Tala inte om min atelier!”
”Och ändå är det jag som satt den i ord-
ning åt dig!”
Unga frun såg bedjande på mannen. Den
blicken var oemotståndlig. Viktor talade ej mer
om ateliern. Han stod hänryckt i stum tillbed-
jan af hustruns skönhet. Sedan for han i hennes
sällskap till och med på flera artighetsbesök.
Men han kunde ej afhålla sig från en bitter
anmärkning om ett så dumt användande af tiden.
”Björn!” hviskade hustrun och smekte sin
mans hufvud. Hvad skulle han då göra annat
än kyssa henne?
En afton hade Viktor bjudit några-gamla
kamrater hem till sig. Ingen af dem hade så
gynnats af lyckan som Rikardson. De afunda-
des honom både hustrun och den vackra vå-
ningen, kanske till och med grefvinnan Spraken-
borgs byst, men de voro goda kamrater och i
deras lyckönskningar låg ingen falskhet.
Viktor var stolt öfver sin hustru. Han ville
visa kamraterne hvilken ovärderlig skatt han
funnit. Hennes skönhet beundrade de redan för-
ut; men de borde också lära känna hennes älsk-
värda sällskapsgåfvor och höra henne tala om
konst.
Man talade således om konst, och hvarken
Viktor eller kamraterne stucko under stolen med
sina åsigter, äfven om de voro aldrig så vågade
och då de gingo åt rakt motsatt håll.
Fru Rikardson satt tyst och tycktes icke
intressera sig mycket för samtalet. Viktor sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
