Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
draga in henne i det lifliga dryftandet, men hon
yttrade sig blott med ett enstaka ja eller nej,
ett vackert småleende eller ett betänksamt ska-
kande på hufvudet. Man kunde se, att det all-
deles icke roade henne.
Ju längre detta utbyte af tankar och åsigter
fortgick, dess ifrigare vordo deltagarne. Man
skrek och anfäktade sig, klappade händerna,
stampade vildt på den dyrbara mattan, skrålade
och gapskrattade. Viktor var en af de ifrigaste.
Han tycktes ha fått nytt lif och var alldeles som
under första tiden i Rom, då han ströfvade om-
kring på Campagnan eller vyräkte sig i gräset
ofvan för Nemisjön.
Hans hustru såg alldeles förskräckt ut.
”Nå, Viktor, hvad tänker du på?” förmanade
hon flere gånger, men hennes man gaf ej akt på
förmaningarna. Han fortfor att vara den unge
konstnären hvilken utan betänkande kastar sig
midt i den hetaste striden om skolor och åskåd-
ningssätt.
Unga frun lemnade rummet, men det märkte
konstnärerne icke. De fortsatte sitt skränande.
Då de slutligen skrikit sig hesa, skrattade de
alla, nickade åt hvarandra och fattade sina glas.
Viktor höjde sitt med en liflig åtbörd.
”Min hustru älskar konsten lika mycket som
vi”, sade hamn, ”eller hvad säger du själf, Hed-
vig?”
Han såg sig om, men hustrun fans ej längre
där. Han föreföll litet missnöjd, men beherskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
