Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
en något mindre åtbörd. ”Ar inte hela lifvet
en kostymbal? Hva sa’?”
Ja, nog var familjen Gregorins lif mera likt
en föreställning i kostym än en vanlig prosaisk
tillvaro.
Jag gick fram till frun i huset som ännu
höll sig i skymundan. Upplysningen i salen var
ej häller synnerligt stark. Den bestod i några
få vaxljus — vax var det, icke stearin — som
man i största hast satt på en träribba öfver hvar
och en af rummets två dörrar.
Fru Gregorin tog ett steg mot mig, räckte
mig sin hand, hvilken jag famn något darrande,
och smålog med ett nästan skrämdt uttryck i
det aftärda ansigtet. Den dagen hade hon otvif-
velaktigt haft starkare sinnesrörelse än vanligt.
Det på alt bohag blottade rummet syntes henne
kanske icke riktigt passa i hop med en glad
festafton.
Hon hade varit mycket vacker. Det kunde
man ännu se, oaktadt de femtio åren och de åtta
barnen. Det var hennes skönhet, som nära tre
årtionden förut kommit den då unge skådespe-
larens hjärta att klappa ovanligt snabt. Den
tiden var hon ”vackra Majola”, Stockholms skö-
naste schweizerimamsell, en lika ärbar som fager
tärna, hvilken förvred hufvudet på mer än en
gardeslöjtnant, kunglig sekter och premieraktör.
Gregorin var den ståtligaste af alla dem som
svärmade invid schweizeriets disk. Han gaf Ma-
jola också teaterbiljetter så ofta hon kunde göra
sig ledig en afton, och då fick hon tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
