- Project Runeberg -  Så vann han Stolts Jungfrun /
56

(1890) [MARC] [MARC] Author: Concordia Löfving
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men så blef det ej. Jag kastades välbehållen upp pa andra
stranden, och fördes vidare, vidare till nya qval . . .

Dock för ett ögonblick väcktes en smula hopp uti mitt hjerta.
Mörkret vek plötsligt, och mitt öga varsnade snart omätligt vida.
gröna ängder, som vattnades af en skummande flod. Jag trodde
pröfningen var slut, och att jag äter fördes upp pä jorden! . . .
.Men det rysligaste återstod ännu . . . Vi fördes öfver floden
på en gyllene bro och derifrån in på den vägen, som leder mot
Urdarbrunnen, der du vet att de döde få sin dom af gudarne.
(Haifhviskande:) Der bänkades vi alla i långa rader, lika tysta som
vi kommit dit . . . Och snart sågo vi Gudarne i skinande
rustningar komma ridande ned för Bifrost . . . Och de samlade
sig strax till tings . . . Odén satte sig i högsätet, och de andra
åsarne satte sig på ömse sidor om den höge fadren . . . (Skakas
af rysningar.) För hvar och en utaf oss hördes röster af osynliga
varelser mäla om vara gerningar i verlden: men i våra munnar
lågo lungorna tysta och stela, så att ingen af oss kunde svara
på de anklagelser, som slungades emot oss . . , Men då trädde
för hvar och en utaf de döde hans fylgia fram. Och fvlgiorna
de talade med ljuflig röst så fagert om hvad godt dessa döde —
män och qvinnor — verkat, och hur det onda som de öfvat, ej
skett med deras fulla uppsåt, sä att gudarne dömde dem alla
fria från Nastrands plågor. (Förtviflad.) Blott jag ensam ibland
alla hade ingen fylgia, som talade min sak. Och jag förstod,
att min fylgia hade flytt den stunden, då jag beslöt att öfva
mitt nidingsdåd mot dig och mörda dig i sömnen! . . . Mig
dömde derför gudarne alt föras till Xifelhels eviga qval! . . .

Jag säg huru de som frikänts, fingo dricka en ljuflig dryck,
som borttog från deras väsende hvarje spår af dödens smärta och
hvarje sorgligt minne, som de fört med sig ifrån jordelifvet —

en drvck som tände lifvets värme i dubbelt mått hos dem och

j

återgaf dem tungans bruk! Jag säg huru de fördes af sina
fylgior — lyckliga och sälla — pä glädjestigar till de fagra hem.
som fvlgiorna på förhand beredt ät sina älsklingar i gudars gröna
verldar . . . Se’n såg jag intet mer; ty äfven at mig räcktes
en dryck . . . men ryslig, etterblandad var den drycken! Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:05:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lcstolts/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free