Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modern svensk konst skapat. Här målar fursten-konstnären denna naturpark,
dess ekar, ängar och vikar, vid alla tider på dagen och året. Kanske skulle
man kunna säga, att han har de allra största historiska, kulturella och först och
främst konstnärliga förutsättningar för att se Stockholm med konstnärsögon, då
han från sitt hem å Valdeinarsudde betraktar staden, som höjer sig öfver
vattenytan (s. 11).
Den Stockholmsmålare, som i sina taflor fångat det mest subtila af stadens
väsen, den som i härligt klingande symfoniska färgdikter visat sig vara en
verklig nyskapare inom landskapsmålningen, en af de allra främsta
naturskildrare, som lefva, är Eugen Jansson. Han ser oftast ut öfver Stockholm
från Söders höjder, och kanske har han skönast och mest monumentalt
åter-gifvit staden i det mästerverk, som förvaras i Carl Robert Lamms samling,
den stora tafla, där eftermiddagssolen gjuter sin guldglans öfver
Riddar-fjärden, Kungsholmen och de röda fabrikerna på Söder. I Eugen Janssons
landskapskonst finnas många af de mest svenska dragen, vemod, längtan,
sinne för praktfulla färger, något lyriskt musikaliskt, något på en gång vekt,
trotsigt och världsfamnande. Liksom en af Rellmans dryckesbröder i
döds-timman sjunger:
»Stjärnklara firmamente, mig nu öfverhvälf»,
så har man, då man ser en af Eugen Janssons taflor, en känsla af timligheten
under evighetens synvinkel. Han har gjort många bilder af utsikten från sina
fönster högt på Söderbergen (s. 57). De flesta finnas i Ernest Thiels rika
samling. Än visar han en eftermiddag på vintern, när båtarna kört upp rännor i
isen på fjärden och solens sista strålar glimma på slottets fönster, än för han
oss på ensliga, branta gator med trätrappor, hemlighetsfullt belysta af
gaslyktorna, än skåda vi som i en dröm vattnet glimmande i mörkret, belyst af
gasskenet, och elektriska lampor, hvilka likt glänsande, blågröna ädelstenar kanta
stränderna.
Kommer man en sommarnatt ut på gatorna eller in i en af de små
trädgårdstäppor, som ännu finnas kvar på Södra bergen, har man under sig
Mälarfjärden och nästan hela den i den ljusa natten drömmande staden. Vid norra
synranden öfvergår redan aftonrodnaden i morgonrodnad. Riddarholmens hus
och spiror afteckna sig mot den ljusnande himlen. Stockholm sofver, bullret
har tystnat, arbetarna ha lämnat sina slamrande ångvinschar och järnstänger,
sjömännen sofva i sina skansar, orkestrarna i Kungsträdgården och
Strömparterren ha längesedan slutat. Då höres från Riddarholmskyrkans torn, där en
gång Fredman med darrande hand reparerade urverket, ett klockslag, som
klingar öfver vattnet och staden. Man tänker på de store, som sofva i kyrkans
grafhvalf, på dem som kämpat och lidit och ibland dött för Svea rike. Klangen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
