Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Lindesberg öppnade sin teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södermans far. Och så gick ridån upp. Det var otvifvelaktigt
det gladaste ögonblicket i Anders Lindebergs
lif, belöningen för så många års strider och
ansträngningar.
Nu gälde det först prologen. Sjelf hade
Lindeberg naturligtvis icke haft tid att skrifva den. Han
hade därför begifvit sig till Upsala för att hos
skalden Valerius, kanslirådet och kungliga teaterns f. d.
sekreterare, beställa denna oundgängliga inledning,
men Valerius skall, enligt hvad Crusenstolpe
uppgifver i sina »Medaljonger och statyetter», ha
försäkrat, att han, »såsom sjuklig, förlegad och på
köpet spektakelhatare», saknade både skicklighet
och lust att erinra allmänheten om sin redan glömda
tillvaro. Lindeberg vände sig då till kungl. sekreter
Ingelman, känd vitterhetsidkare och en af Blanches
och Carléns närmare umgängesvänner. Denne åtog
sig författareskapet och kvad bland annat:
»Lefve konsten! Hvarje ädelt sinne
I det tempel trifs så gerna inne,
Der dess gudom uppenbarar sig.
Lik en rosig morgon före ljuset,
Denna genius, stigen ned i gruset,
Till åskådningens fullmogna middag
I sitt sköna färgspel lede dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
