- Project Runeberg -  Agnes. Ett lefnadslopp /
20

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20

gömmor, och tårarne runnö utan hejd, isynnerhet
om hon ej kunde, bidraga att afhjälpa eller trösta.
Fru Kristina, som sjelf ej hörde till de hjärtnupna,
blef till sist nästan litet förskräckt för denna
barnets ömsinthet, som var så lik svaghet ochkansk?
kunde bli farlig nog i framtiden, då hon ej hade
fostermodern, som stod bredvid och förde dec sunda
förnuftets talan.

Det fans en sida hos Agnes, som den
hederliga fru Bengtsson ej förstod, just derför att hon
var en så förståndig och praktisk pligtmenniska
och så litet känslomenniska. Då familjen delånga
vinterkvällarne satt församlad omkring det runda
bordet i salen och hörde husets herre läsa liögt
ur någon resebeskrifning eller andaktsbok, kunde
det hända, att hans hustru kände ett litet hufvud
mot sin axel och huru en len barnhand sakta,
nästan skyggt fördes öfver hennes kind. Hon såg upp
från sömmen och mötte en innerlig, fuktig blick
ur Agnes’ stora, mörka ögon.

— Yill du någonting, barn? frågade då fru
Kristina och nickade.

Nej, hon ville ingenting. Hon lät handen
sjunka, återvände till sin plats och satt der hela
tiden orörlig och med nedsänkta ögon, tills det blef
matdags och man bröt upp. Men när alla gått till
hvila och det var mörkt och tyst öfverallt, satte
Agnes sig upp i sin säng, stödde armbågen mot
sina uppdragna knän och grät tyst i handen —
så tyst, så tyst, ingen fick höra det — och hon
visste ej själf, hvarför hon grät.

Det var endast fru Bengtsson, som kunde bli
föremål för en sådan blygt frågande och obesvarad
smekning, ty fosterfadern var så mycket utomhus,
att förhållandet mellan honom och den lilla flickan
aldrig kunnat bli synnerligen förtroligt, och Martin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 17 01:25:24 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/leagnes/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free