Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1823
Dj erfva
ord från Bondeståndet.
Om Riksdagen 1823.
Den första Lagtima Riksdagen under
det Statsskick, som infördes 1809,
öppnades i Stockholm den 15 januari 1823.
En hel del beslut, de flesta af formellt
slag fattades under detta Riksmöte.
Bland de Grundlags-förändringar, som
beslutades, var representationsrätten för
Universiteten och Vetenskaps
Acade-mien. D. v. s. Biskopars och Professorers
sjelfskrifna representationsrätt vid
Riksdagen. Det märkligaste vid denna
Riksdag, som varade ända till 22 december,
var dock den starka och sjelfständiga
oppositionen mot Regeringen.
Undfallenhet och vanemässigt förfarande
påtalades ifrigt af de två opinionspartierna:
Adeln och Bönderna. Och från bönderna
komma de första yttringarna af
missnöje. Redan vid de sedvanliga
helsning-arna Stånden emellan anfördes böndernas
svåra ställning.
Riksdagsmannen i Bonde-Ståndet,
Banko-Fullmägtigen Anders
Danielsons hälsningstal till de
olika Standerne:
Till Höglofliga Ridderskapet och Adeln.
Bonde-Ståndet, som sist åtskiljdes med
så stora förhoppningar, ser sig nu, med
helt andra känslor, åter samladt. — Den
allmänna nöden har stigit och hotar att
stiga. Hvem beräknar målet, der vi
skola stanna.
Det är icke behagligt att börja en
Riksdag med ett sådant språk. Men det
vore ännu obehagligare att sluta den,
utan att dessa nödens klagorop haft
någon verkan. Vi hafva lofvat och måst
lofva våre hemmavarande hufvudmän att
åtminstone omtala deras betryck, i fall
vi ej kunna uträtta något till lindrande
al bördoröa, hvarunder de digna.
Anders Danielson.
Till Högvördige Prest-Ståndet!
Den Riksdag, som nu börjas, blir af
stor vigt, om icke Folkets väntan skall
helt och hållet bedragas. Man förekastar
oss alltjemnt, att vi kunna så litet
uträtta, fjettrade som vi äro af
ståndsintressen och en delad Representation.
Må det då lyckas oss att just nu visa om
Sveriges Ständer äro en liflös skuggbild,
eller de förmå sätta sig i eftertrycklig
verksamhet, när Fäderneslandets röst
högt påkallar den!
Vi äro ombud för jordbrukare, som
alltmer allmänt utarmas, som dag från
dag hop tals jagas från en undergräfd
jordägande rätt, så fort det hinner gå
till vrakpris under utmätnings-klubban.
Det kan icke fela, att detta betryck
härrörer från en omåttlig beskattning.
Utvägar till dess nedsättande måste
finnas; ty dess utgörande upphörer i alla
fall. Det måste blifva möjligt, att landet
styres genom inrättningar, ej kostsam-
mare, än att det mägtar underhålla dem
— eller ock upphörer Landet att styras
— det tredje gifves icke.
Till Vällofl. Borgare-Ståndet.
Hvilken är då denna ödets makt, som,
likt en förtrollning, hvilar öfver ett
bildadt och behjertadt folk? Hvarföre
utvicklade sig aldrig dess förmåga, att
sätta sig i välstånd, blifva lyckligt och
stort inom sig, likasom det varit
fruk-tansvärdt mot sina fiender? Är det oss
värdigt, att lefva i ett tillstånd af
allmän nöd, som stiger alltjemt, och hvars
gräns ej låter beräkna sig.
Det är på denna frågas undersökande,
som den alfvarsammaste uppmärksamhet
vid denna Riksdag bör användas; och
Bonde-Ståndet måste främst yrka derpå,
som närmast känner hela tyngden af
det onda, hvarunder Landet suckar.
Visserligen vänta vi oss, att Konstiga
Finance-läror komma å bane, och att
man deri vill söka hjelpen för allmänt
armod och näringslöshet. Men
Bonde-Ståndet är icke bildadt nog, att låta förleda
sig af sådana konstverk. Det måste hålla
sig vid sunda förnuftet, som säger, att
när allmänna pålagor stigit till en viss
grad, så hjelper intet annat än
Finance-system, än pålagornas nedsättande. Det
skattdragande svenska folket är
belas-tadt med underhållet af en för stor
mängd tärande medlemmar. Ett för litet
antal arbetar, ett för stort antal äter —
och äter till en del, allt för mycket.
Häri, säger Svenska Bondens oförvillade
förnuft, ligger den evige orsaken dertill,
att så många måste äta för litet, den
eviga källan till all möjlig allmän nöd.
Vi måste befrias härifrån, eller skola vi
aldrig känna den börda lyftas från våra
skuldror, under hvars tyngd vi digna.
Ridderskapet och Adeln.
I.audtmarskalk
Friherre Carl De Geer.
Talmannen för de olika Standerne:
Prestestdndet.
Erkebiskop
Nils von Rosenstein.
Borgarståndet.
Grosshandlare
Hans Niclas Schwan.
Bondeståndet.
Hemmansägare, Fil. mag.
Anders Jeanson Hyckert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
