Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1838
Geijerska »affallet».
QTaiTVET Ar
©. ©eiier*
H:o 1« Januari Månad. i§3§.
Professor E. G. Geijer.
Liberalismen vinner en anhängare
af betydenhet.
Professor Erik Gustaf Geijer öfverger
sin konservativa politiska åskådning och
hyllar i sin tidning, Litteraturbladet, de
liberala idéerna.
I sin nya uppfattning ifrar han bland
annat för skolans frigörelse från kyrkan,
förbättrad folkundervisning, friare
nä-ringslagar och förändrad
representationsreform.
Ur Geijers programförklaring:
— Jag vet ej om de liberala theorierna
häx vilja skryta af en seger; men visst
är, att Philantrophien eröfrat mig åt dem.
*
I sanning, det båtar föga, att, med
tillslutna ögon och föråldrade anspråk, tro
sig kunna stämma tidens och lifvets
ström.
*
En redlig arbetare är Guds ädlaste verk!
— Lefve arbetaren! — Och en arbetare
är äfven jag. Det är det enda hvaraf
jag vill berömma mig.
–––––––––-
På Nyårsdagen 1838.
Ensam i bräcklig farkost vågar
Seglaren sig på det vida haf;
Stjemhvalfvet öfver honom lågar,
Nedanför brusar hemskt hans graf.
Framåt! — så är hans ödes bud;
Och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
E. G. Geijer.
Professor Geijer klarlägger sitt
ställningstagande:
–––Från vår så kallade Historiska
Skola har jag genom historiska studier
affallit. — Om det nu t. ex. genom
sådana skulle blifva klart, att, oaktadt allt
det vackra, som kan sägas om
Ståndsmonarkien i verklig mening, Sverige
merendels så olyckligt föreställt en sådan,
att det snarare deraf haft olägenheterna,
än fördelarna, — om man, i den söndring
hvarunder historien ofta visar nationen,
finner sig uppmanad att eftersöka den
enhet, som, mer i sinnelaget dold, än uti
inrättningarne uttalad, likväl uppehållit
det hela — om man önskar denna sanna
medborgerliga enhet (väl värd namnet, då
den, oaktadt alla hinder, ändå ej
underlåtit att visa sin tillvarelse och
verksamhet) äfven lagligen utpreglad i Svensk
författning, i Svensk uppfostran, i Svenska
näringsförhållanden; är det väl orätt, att
både tillkännagifva (hvilket härmed
sker) och att söka utveckla (hvilket, vill
Gud, skall ske) en sådan öfvertygelse ? —
Att på denna grund försöka — en
bemed-ling — men en ärlig bemedling — af
tänkesätten, är också målet för detta blad;
ett bemödande, som ej derföre bör hånas,
att krafterna långt ifrån svara mot
företaget. — En sådan slags verksamhet är i
alla fall den enda, som mig blifvit beskärd.
Jag är intet skapande snille; ehuru jag
hoppas kunna erkänna och vörda det,
ehvar det finnes. Jag är en man ur hopen,
och tackar Gud för ingen högre gåfva,
än att jag vet med mig sjelf, hur äfven
den enfaldigaste är till mods. Hvilka
bundsförvanter man nu mera vill gifva
mig gör ej mitt bekymmer. Jag hoppas
på liksinnade, och är färdig att i deras
leder uppträda äfven såsom gemen.
För namn är jag ej rädd; men en
sak, och jag vågar säga en stor sak,
ligger mig om hjertat. £ G Get>(.r.
litteraturbladet.
Vännerna och kollegerna
ta afstånd.
Det är icke obekant, äfven här i
huf-vudstaden, hvilka häftiga påkänningar hr
Geijer af åtskilliga vänner och
embets-bröder vid universitetet nödgats för
Litteraturbladets skull utstå! Så skall t. ex. en
bland de yngre professorerna, men i
hög grad tillgifven den äkta
Upsali-ensiska skolan, för några veckor sedan
i en större sällskapskrets hos ställets
förnämsta dignitär, hvarest de båda befunno
sig, icke utan betydlig bitterhet hafva
attackerat herr G., för det han, hvilken
de öfrige hittills vördat såsom den
historiska skolans chef och ett slags herde för
hjorden, nu så plötsligt lemnat sina får
på villostigen.
En annan professor berättas till och
med hafva gjort hr. G:s uppträdande
såsom publicist till föremål för ett icke
ser-deles blidt omdöme i ett stycke af en
föreläsning.
A ftonbladet.
Ur bref till P. D. A. Atterbom.
*Vi gömma den gamle Geijer i ett
tacksamt hjerta, emedan han har hjerta; den
hjertlöse, moderne Geijer är en fanfaron,
en pöbelkung, den der må gälla för hvad
han kan hos sin allmänhet men för oss
såsom en politisk narr, hvilken knappast
är värd vårt förakt.»
Albano — A dier sparre.
Marsch.
För Gnd och sanning, rätt och ära
Är hvarje man en född soldat;
Och för sin pligt att vapen bära,
Det är den bästa hjeltedat.
Den något vet att älska mera
Än lifvet, och att frakta mer
Än döden, svag för ingendera,
Han har det rätta krigsmaner.
E. G. Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:06:57 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lec14j/0184.html
