Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1846
Näringsfrihet införes.
Arbetsordningen inom ett
Skrå-embete.
Hvarje år samlades Embetena hos
Åldermannen till en stämma, som
kallades qvartal. De större Embetena hade
två bisittare, de mindre, endast en.
Vid de ordinarie qvartalen,
behandlades endast Embetets angelägenheter.
De oftast förekommande ärendena voro
klagomål emot bönhasarne. D. v. s. de,
som utan att hafva sökt burskap; (fått
rättigheter af skrået att idka näring),
fuskade i något yrke.
Qvartals-sammankomsten afslutades
alltid med en sexa.
Vid qvartalen inskrefvos lärlingar och
utskrefvos utlärlingar till gesäller. Ingen
lärling som ej genomgått fem års
lära kunde antagas till gesäll. Då skulle
också ett gesällprof vara gjordt.
Ett prof, eller gesällstycke,
förfärdigades alltid på en annan verkstad än
den utlärlingen lärt och bedömdes först
af den fremmande mästaren.
För att bli mästare, måste den
sökande, den s. k. mästersvennen, anmäla
sig hos Åldermannen, hvilken derefter
kallade Embetet och Magistratpersonerna
samman för att dryfta ansökningen och
föreskrifva hvad den sökande skulle göra
till mästerprof.
Inom några yrken ålades
mästersvennen t. o. m. att sjelf förfärdiga de
verktyg han använde när han tillverkade
mästerprofvet. När profvet var färdigt
skulle det visas och bedömas; vilket
alltid medförde stora kostnader för
Mästersvennen. Först måste han betala
en bottenpenning till »lådan»; skråets
gemensamma kassa, så betala sexan för
aftonen. Ansåg Embetet att det fanns
tillräckligt antal mästare inom yrket
kunde det afslå begäran om mästarbref.
Blef den sökande godkänd och antagen
som mästare återstod honom att svärja
Borgareden, återigen en dryg kostnad.
75 R:dr, men när den eden aflagts hade
den nya mästaren rättighet att sätta upp
verkstad. Claes Lundin.
En scen från murarmästar-embetets sammankomst.
Ur Välkomman drickes; Lådskrifvarens skål, åldermannens skål och hela
brödraskapets skål.
En vandrande gesäll.
— Fristående lefde gesällsamfunden,
vid sidan af skrået, på sitt härberge och
med sina handtverksbruk, och ordningar.
De hade sin egen kassa, sin låda, sin
välkomst och stundom eget hus. För att
ernå skicklighet och ofta för att söka
arbete måste gesällen ut och vandra.
Med ränseln på ryggen och med den
oumbärliga påken drog gesällen fram på
landsvägarne tills han träffade en stad.
Dit anländ, sökte han upp gesällernas
härbärge. Härbärgsfadern, en gammal
gesäll, som mot att få bo hyresfritt, skötte
husets ekonomi, tillkallade åltgesällen
(eller örtgesällen, såsom han i gamla
handlingar kallas) och efter en förut
inlärd dialog mottogs gesällen af
åltgesällen, som efter den rätt omständiga
ceremonien tog sig an den vandrande
gästen om arbete fanns att få. Om ej
condition kunde erbjudas, fick gesällen,
efter att ha vilat upp sig, fortsätta till
nästa stad. Claé’s Lundin.
Gesäll visa.
Tenor 1.
Bas 1.
Bas 2,
(f— i—p.
’ Och har du hört cn —fc—i—
k !-£-
v 4 5 U ~T~l—I’
\-fa$i=É==c%£\
1-S^1 *-l ’ gammal sång Om ^ k. ^ 1 l-Jt—£—* vensk Gc-scll i 40 •- Sord? — Jo,
1 Trrr i’ t t t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
