Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1865
Bernhard Elis Malmström.
HVI SUCKAR DET SÅ TUNGT
UTI SKOGEN?
Och liten pilt han sitter en kulen
höste-qväll
Och leker tyst inunder gula linden:
Han ser hur ljusen brinna uti Gud
Faders tjell
Och hör hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar
satt,
Allt mörkare blef lunden uti
Septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk
uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde
upp sitt blod
Och vilse gick på ljungbeväxta heden.
Han tänkte uppå Fader, på Mor och
Syskon kär’;
»Gud nåde mig, som liten är, om väl
jag vore der!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur
sönder-brusten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens
fötter fly,
Och trollena de flyga upp åt norden:
Och bergens toppar glimma; men
sko-■ gen han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i
regnbe-gjuten björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöfver vidan
hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten
led och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
Bernhard Elis Malmström
en af vårt lands behagfullaste skalder,
afled i Upsala den 21 Juni. Han var
född 1816 i Nerike, och gjorde sina
studier vid Upsala universitet, der han nu
var professor i Estetik. Första gången
han framträdde i det allmänna var 1840,
då han vann stora priset af Svenska
Academien för poemet Angelika, och
med ens vann ett namn. Hans mest
bekanta dikter ha derefter varit Ariadne
och Fiskarflickan på Tynnelsö. 1849
kallades han att efterträda F. M. Franzén
i Sv. Academien.
Dagens Nyheter.
»I blida stjernor alla uppå den höga
stig,
I vissnade små blommor, o, sägen, sägen
mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Men alla stjernor tego och liten blomma
teg,
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. —
Med vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig ställde.
»O, I, som träden dansen på
ljungbe-vuxen stig,
I, skönaste små syskon, o, sägen, sägen
mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Och liten elfvadrottning med fagra
läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
»Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse
drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å
ljungbe-vuxen stig,
Och torka dina tårar, så skall jag säga
dig
Hvem suckade så tungt uti skogen.»
»När natten sakta stiger utöfver land
och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder
grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och
spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder
far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.»
»Då ser i himlens spegel sin bild den
arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad:
Hon täljer alla synder, all lögn och
flärd och mord,
Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom
hennes märg,
Då bedja alla dalar, då bigta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.»
»Haf tack, du elfva-drottning! det
glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta
stig jag ser:
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag
gods och gull;
Men Herren vill jag lofva, att aldrig
för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.»
Bernhard Elis Malmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
