Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Descendensteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju vara skapelsens mål och till sitt väsen skild från alla
andra varelser. Att Copernicus’ lära beröfvade jorden
sin centrala plats i universum, rubbade tills vidare ej
människans tro på sin egen undantagsställning. Först när
iakttagelser på naturvetenskapens skilda områden börjat skaka
de gamla lärobyggnadernas grundvalar, föll ock nytt ljus på
människoproblemet; tviflet banade väg för förståelsen. Men
blott småningom frigjorde sig studiet af människans själs-
och kroppsegenskaper från teologiens och metafysikens
förmynderskap. Ty medan hvilka andra varelser som helst
med jämnmod betraktades och behandlades såsom hörande till
naturvetenskapens domän, så spelade, när frågan gällde
människan, fortfarande sagda auktoriteter in och förryckte
synpunkterna. Samme forskare, som med bibehållet sinneslugn och
full objektivitet kunde konstatera de mest öfverraskande fakta
rörande t. ex. en flugarts uppkomst och familjeförhållanden,
lät, så snart människan utgjorde undersökningsobjektet,
sidoinflytelser från allt annat än vetenskapligt håll grumla
forskningens resultat.
Öfvertygelsen att människan i naturvetenskaplig mening tillhör
djurriket har först under förra århundradet blifvit allmännare,
tack vare fördjupandet af vårt biologiska vetande. Sålunda
ställdes hela frågan rörande människans natur på bredare basis
då i förra hälften af 1800-talet mikroskopiska och embryologiska
undersökningar ådagalade den grundväsentliga öfverensstämmelsen,
enheten i alla organismers byggnad och utveckling. De nya och
betydelsefulla förvärf, med hvilka vid sagda tid paleontologien
(läran om förflutna jordåldrars växt- och djurvärld) riktade
biologien, återverkade i sin mån på uppfattningen af människan.
Men för att frigöra vår forskning och oss själfva från en
auktoritet, hvilken alltför länge ställt sig hindrande i vägen
för en fördomsfri granskning af människans väsen – för att
en gång för alla bannlysa miraklet ur vår uppfattning om oss
själfva och våra medvarelser kräfdes ej blott nya fakta utan
framför allt genombrottet af en ny princip, en omvärdering
af hela vår syn på lifvet. Denna nya lifssyn, denna vår tids
lifsåskådning har gifvits oss genom den lära, som är känd under
namnen descendensteorien, härstamnings- eller utvecklingsläran.
Genom descendensteoriens genombrott har den biologiska
forskningen vunnit ett innehåll och en allmän kulturhistorisk
betydelse, som forna tiders naturalhistoria fullkomligt
saknade. Ty biologien sträcker numera sitt inflytande vida
utöfver den egentliga naturvetenskapens råmärken. Denna läras
allmänna grunddrag bilda sålunda ej allenast utgångspunkten för
alla undersökningar rörande den föreliggande frågan, människans
uppkomst och natur, utan ha ock rättmätiga anspråk på att som en
viktig beståndsdel ingå i det i öfrigt så sväfvande begreppet:
allmän bildning.
Grundtanken i all descendensteori kan på samma gång kort
och korrekt återgifvas på följande sätt. Det finnes ett
släktskapsförhållande, ett verkligt, ej blott tänkt samband
mellan alla lefvande varelser, som befolka och befolkat vår
jord. Detta släktskapsförhållande beror enligt descendensteorien
därpå att organismerna hafva utvecklats den ena ur den andra
eller ur gemensamma stamformer, ej skapats fullfärdiga och
oberoende af hvarandra. De s. k. arterna inom växt- och
djurvärlden äro således ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
