Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Descendensteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oföränderliga utan hafva fastmera under loppet af jordens
utveckling genomgått en rad af omdaningar, utvecklats ur
andra, i allmänhet enklare arter. I motsats till det förr
inom biologien härskande åskådningssättet nöjer sig således
descendensteorien ej med att betrakta de olika former, i hvilka
det organiska lifvet kläder sig, såsom gifna, utan desamma
uppfattas såsom produkter af en utvecklingsprocess. Biologiens
förnämsta och egentliga uppgift från descendensteoriens
ståndpunkt blir således att utforska lagarna för denna
utveckling.
Visserligen är den form af descendensteori, som numera ingår
i vår på erfarenhetsvetenskaperna grundade världsåskådning,
ett barn af 1800-talets senare hälft. Som emellertid
denna uppfattning af den organiska världen är den enda,
som öfverensstämmer med vår berättigade fordran på ett
orsakssammanhang i naturen, är det ingalunda öfverraskande,
att själfva dess princip, d. v. s. antagandet af ett genetiskt
samband mellan de olika organismerna, en de högre lifsformernas
uppkomst ur de lägre, redan framträder i en eller annan
form hos några af forntidens forskare såsom Anaximander och
Empedokles. Att naturen ej känner några verkliga luckor,
att således alla ting förbindas genom mellanformer, är en
sanning, som redan den arabiska spekulationen under medeltiden
framhåller.
Fig. 1. Jean Baptiste Pierre de Lamarck.
(1744-1829).
Professor vid museet i Jardin des plantes i Paris.
Har således den moderna descendensteorien liksom hvarje
annan kulturuppfattning haft sina mer eller mindre starkt
utpräglade historiska föregångare, ur hvilka den utvecklats,
verkar det dock i hög grad öfverraskande, att utvecklingstanken
kunde så godt som fullständigt försvinna ur biologien för
att först vid 1700-talets slut åter dyka upp. Visserligen
hade den franske naturforskaren Buffon redan 1750 uttalat,
att djuren kunde ombildas genom yttervärldens inflytande,
och äfven Linné har framkastat den förmodan, att nya arter
under tidernas lopp skulle kunna uppkomma genom korsning af ett
fåtal ursprungliga arter. Descendensprincipen slog dock härmed
ej igenom. Artbegreppet, sådant det formulerats af Ray och
Linné uteslöt begreppet utveckling, ty enligt den senare äro
»arterna så många som de i begynnelsen skapade olika formerna».
Problemet var emellertid åter uppställdt och pockade på en
lösning. Och som läran om den organiska formens oföränderlighet
ej var egnad att tillfredsställa den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
